Jag gör en tillbakablick i tiden. Mina föräldrar hette Wendela och Sven Andersson och ägde Korpagården i Karleby socken, Skaraborgs län. Vi var fem syskon och jag var yngst. Här är jag född och här tog jag mina första steg. Det fanns sex gårdar i Övrabyn. När jag tänker tillbaka på vad jag har för minnen från den plats jag är född så måste jag räkna från det att jag var sex eller sju år.
Nu börjar jag berätta från början och då är det mars månad 1926. Då föddes jag och vårdades naturligtvis av mamma och pappa, kan tänka mig att mina syskon fick ta mycket ansvar, för Korpagården var ju en mindre bondgård, möjligen att den var stor på den tiden. Åren går och stor sorg bli det när mamma blir smittad av TBC och får sluta sitt liv på Stora Ekebergs sanatorium den 26 december 1927. Detta årtal står det på kalendern med anteckningar om mammas död och begravningskostnader. Detta har jag inget eget minne av för min ålder var ju endast ett år och nio månader. Pappa Sven E Andersson har gjort anteckningar i denna bok. Vad jag hört så skulle mamma ha hälsat på någon som haft tuberkulos och på så vis blivit smittad. Nämnas kan att det var tre kvinnor som smittades och dog av samma sjukdom. Den 9 oktober 1927 kom hon till läkare första gången, sedan följde resor med ambulans till åtminstone två vårdanstalter. Vid en av transporterna hände det tragiska att ambulansen blev påkörd och ett bakre hörn skadades så pass hårt att det blev öppet ut. Då hängdes det för något så det inte skulle blåsa in och transporten fortsatte. Hoppas att jag fattat detta rätt.
Den 26 december insomnade mamma lugnt och fridfullt på Stora Ekebergs sanatorium i en ålder av 36 år och 11 månader. Jag förstår att det inte var lätt för pappa, nu stod han ensam med 5 minderåriga barn och en gård att sköta.
Lennart och Harald var äldst men det var skolan som tog deras tid så pappa hade hushållerska. Jag har hört berättas att Harald fick ta ledigt ibland för att hjälpa till. Litzi och Gunnar gick också i skolan och jag bodde hos Hulda och Albert på Norrbacken i Velinga. Åren gick och Harald och Lennart fick rycka in på olika områden i hemmet. Lennart var ofta inne och skötte maten och bakade bröd. Hur mycket han var ute och jobbade vet jag ej. Harald var nog mest ute i jordbruket. När Gunnar slutat skolan blev det naturligtvis lättare att klara gården. Men även då vet jag att pappa hade hushållerska. Ingen kunde ju ersätta mamma i hemmet så jag mins att det talades om att "tänk om ändå mamma hade levat".
Nu ska jag berätta det jag vet från hemmet Korpargården i Karlby. Jag hade väl kommit upp i skolåldern. Minns hur spännande det var att få åka till mina syskon och få springa omkring och leka med dem. Mest var det på somrarna detta var möjligt. Jag fick lära mig att springa barfota, det var onödigt att slita skor när det var varmt ute.
Vi blev tränade, så även grovt grus klarade vi att gå i. Vi fick hjälpa till med det vi kunde. Frukosten på morgonen var det alltid Litzi som ordnade. Hon kokade välling, till den var det smör och bröd. Vällingen var inte min förtjusning, det var inget val. Den mat som sattes fram skulle vi äta. Jag tror att det var denna maträtt som Litzi vägrade äta någon gång och då bjöd pappa henne tio öre om hon åt upp den. Tio öre var mycket på den tiden så hon åt upp vällingen. Nästa gång krävde hon tio öre, men då var det stopp. Nu vet jag att du kan äta den, ät nu utan att bråka. Så var det hemma, maten som serverades skulle vi äta, likaså det vi tog till oss skulle vi äta upp. Tro inte att vi blev illa behandlade, all mat var bra och vi behövde aldrig gå hungriga.
När det var middag så vågar jag nog säga att det föll på Gunnars och min lott att skala potatisen. Vi hade vanliga små knivar och det var noga att ta tunna skal. Middagen bestod av fläsk eller kött från egna gården, naturligtvis andra maträtter också som jag ej kan beskriva. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe hörde till rutinerna. Om jag inte har fel så ställdes det fram rågbröd till eftermiddagskaffet. Som pålägg var det för det mestamesost som var tillverkat på Hagens mejeri i Karleby. Nämnas kan att allt bröd bakades hemma i en stor bakugn i gamla köket. Lennart skötte bakningen. Efter måltiderna tror jag det var Gunnar som diskade och jag som torkade.
Innan jag fortsätter att berätta hur vi har det ska jag ta det här med hur gården såg ut. Boningshuset bestod av två rum och kök samt ett gammalt kök som fungerade som ett tvättrum med en kommod med handfat. Där var även lite gammal utrustning, en kökssoffa, ett gammalt matbord, en separator samt en pall där vi ställde vattenhinken, vi hade inte vattenledning in. När vi kommer in i huset har vi först en veranda, sen kommer vi in i farstun. Till höger är finrummet och åt vänster köket som fungerar som både matplats och sovrum där vi låg fyra stycken. Från köket gick en dörr till det andra rummet och där var det två sovplatser. Där stod radion och ett skrivbord, för övrigt en vanlig möblering. Nog var det lite trångt, men vi var nöjda med detta. Som värmekällor hade vi i köket en rejäl köksspis som eldades med torv och i rummet innanför en rund järnkamin, den rymde inte så mycket bränsle så i den användes antracit som ger stark värmeutveckling och obetydlig rökutveckling. Det fanns ingen plats inne som det gick att hålla kallt på sommaren, men till det hade vi jordkällaren och den var under uthuset som låg till höger när man kom in på gården.
Ovanför jordkällaren låg torvlidret och i det huset var också plats för en vagn, ett litet magasin samt det nödvändigaste av allt, ett utedass. I det andra huset till vänster när man kommer ut på gården var det snickarbod eller verkstad tillika tvätt stuga med pannmur, där fanns också en hemmagjord svarv som drevs med fottrampa. Andra ändan på detta uthus var det hönshus samt en tillbyggnad för strötorv som hämtades från Brunamossen ner mot Åsle, en sträcka på ca fem km. Ett separat svinhus låg närmare ladugården på höger sida, byggt av sten. Där var det ofta så fuktigt att man fick en elektrisk stöt om man inte tog av sig mössan för att ha dem mellan handen och vredet när man tände ljuset. Längst ner på gårdsplanen låg ladugården som var nybyggd i börjar på 1930- talet. Jag tror att vi hade sju kor samt två kalvar och i samma hus ett stall med två hästar och ofta en fölunge. Korna mjölkades för hand och mjölken fylldes på i 50 liters flaskor, varefter den kyldes med en enkel mjölkkylare som drevs med kallt källvatten. Mjölken levererades till Hagens mejeri i Karleby, drygt en km bort. Vi är uppfödda på riktigt oförfalskad komjölk.
Ladugårdsbyggnaden innehöll även halmlada och loge och en rätt stor höskulle. På höskullen hade Gunnar och jag roligt många gånger, vi grävde tunnlar i höet fram till ytterväggen, där satt vi och hade det skönt. Utrustningen på logen var ett tröskverk och en kvarn att mala säden till mjöl åt svinen. Båda drevs med en elektrisk motor som fick flyttas mellan kvarn och tröskverk. En blåsharpa som delade på agnar och korn. All säd samt hö fraktades hem med häst och vagn och all inlastning i ladorna skedde för hand. En hästdragen slåttermaskin hade vi för att slå hö och havre.
Nämnas kan att framför ingången till bostadshuset hade vi en fin rundel med blommor. En brunn fanns på gården, men jag minns inte att vi tog något vatten ur den men det hände någon gång att det firades ner en mjölkflaska för kylning i den, så någon användning var den till. En annan brunn hade vi en bit nedanför ladugården. Från den hade vi rör in i ladugården och en handpump. Där hämtade vi allt vatten till köket. Tvätten kokades i pannmuren och skrubbades med en räfflad tvättbräda. När den var torr och lakanen dragna gick vi till Klövargården som ärnärmaste granne, där fick vi mangla på deras stora stenmangel som vi fick dra fram och tillbaka för hand.
Som du nog förstår hade vi elektriskt ljus, jag vet att pappa skröt över att vi hade 18 glödlampor sammanlagt i alla husen, nuförtiden kan man ha så många i ett enda rum. Telefon saknades, men jag tror att det var omkring år 1935 - 1940 den installerades, då var det högtid. En stor svart apparat med vev som gav signal till växeln i Leaby när man snurrade runt med den, då hade vi tvåsiffrigt nummer. Det gick även att ringa upp och strunta i numret och säga t.ex. Gustav i Haragården som var pappas bror. Kunde även få som svar "han är inte hemma" personligt, eller hur?
Nu ska jag ta lite om det vi odlade. Jag minns inte att jag var med och satte potatis, men att ta upp den har jag lite minne av. Först kördes fårorna upp med häst och en potatisåder, kroken kallades den ofta, sedan var det lätt att med hacka leta fram potatisen som sedan lastades på en mebotten för att tömmas in i källaren. När höet var färdigt att slås, det var vid midsommartiden, då skulle den hässjas eller om det var fint torrväder köras ihop i stackar, då fick man vara med och handräfsa. Vi hade gott om tistlar på betemarken bakom ladugården. En gång fick Gunnar och jag i uppgift att med en liten spade plocka bort dem så även rötterna följde med. Dom ni inte tar bort sa pappa, lägger jag i era sängar till natten. Nog kunde pappa skoja med oss.
När man blev lite äldre fick man rycka in i större arbeten. Ett som var riktigt jobbig var när bränntorven skulle tas upp på mossen. Lennart och Harald som var äldst skar loss torvorna med en speciell spade och slängde upp dem på gräsvallen och då fick man lasta den på en släpa som kördes ut med en häst. Den blöta och sköra torven lades ut på marken för att soltorka. Jag tror att Gunnar och jag lastade på och av och att pappa körde släpan. Mossen låg nära Åsle, vi var fyra km hemifrån. När torven torkat en tid skulle den staplas upp, fyra stående och en över. Efter en tid när den var nästan torr murades den upp i stora staplar för att på sensommaren köras hem. Vi hade ju ingen skog så torven var vårat enda bränsle.
Det var inte bara jobb, vi hade mycket roligt också, ta t.ex. när vi samlades vid en forngravkulle och Harry och Ragnar, våra grannar hade med sig dragspelen. Vi var nog en tio ungdomar som möttes upp på sommarkvällen. Vi kunde även ta en promenad till Ålleberg, Litzi, Gunnar och jag för att plocka blåbär, det var roligt men lite jobbigt när vi skulle hem med bären. När jag tänker efter så var vi nog inte så tungt belastade. Lite okynne hade vi också för oss. När pappa var borta fick vi för oss ibland att vispa ägg och ha i socker, detta var vårat godis, men då diskade vi alltid noga efteråt.
Rätt snart blev Ålleberg en spännande plats att åka till, det blev när segelflygskolan kom dit någon gång på 1940- talet. Att se dessa segelflygplan på nära håll passade oss pojkar. Men att få följa med upp på en flygtur blev aldrig möjligt. Något som vi saknade var en badplats, vi hade ingen sjö i närheten, men det hände någon gång att vi barn knallade iväg till Vikabäcken, det var en bra bit att gå, där dämde vi upp så vi fick lite djup på vattnet, inte var det märkvärdigt, men vi hade lite vatten att plaska i.
Ibland kunde det bli ärenden till Falköping som var närmaste stad, knappt en mil dit, då var det alltid att åka cykel, eller om vi hade större transporter som t.ex. att hämta stolpar till stängsel m.m. då var det häst och vagn. Parkeringsmöjligheter fanns det även för sådana åk. Staden hade stallar som hästarna kunde ställas in i under tiden man gjorde sina uträttningar och stallkarlen tog en avgift för tiden som hästen stod där. Nog fanns det bilar även då men inte så många och inte så stora. Det var vanligt att en lastbil kunde lasta upp till tre ton, inga dåliga grejor. Måste också berätta om vägen hem till oss i Övrabyn. På vintern var den dåligt farbar för bilar, så då gällde häst och släde eller att gå.
Nu när jag hamnade i vintern kan det vara lämpligt att nämna lite om julen därhemma. Det var inte så gott ställt så ibland kunde julklapparna helt utebli. I en berättelse som Harald en gång gjort får vi en uppfattning om hur det kunde bli till jul. "Till jul gjorde mamma julgranskarameller och annat julgodis. På julafton åt vi risgrynsgröt och på juldagsmorgon gick vi alla till julottan. Hemma skulle alla samlas för att läsa julevangeliet. Det blev inte många julklappar, det fanns inte pengar till sådant. För att köpa mat till jul hade dom så mycket råg i bingen att dom öste upp i en säck och sålde, det blev 12:50 att köpa julmat för." Jag minns hur vi var bjudna till grannarna på julkaffe efter jul, det var festligt. När det var vår tur så dukades det upp i finrummet som då var uppvärmt med eld i den stora kakelugnen. Då bjöds det på det bästa som huset hade.
Nu var det vinter och ofta mycket snö. Vårat största nöje var att åka skidor. Eftersom Gunnar och jag var yngst och inte hade så stora krav på oss så åkte vi rätt ofta. För att få bra glidyta gällde det att valla. Då var det trätjära och paraffin som gällde, stryka på denna blandning och sedan värma eller rättare sagt bränna in det med fotogenköket.
Det är inte så trevligt att nämna att ibland hade vi andra invånare i huset som kunde irritera på kroppen, det var loppor. Jag tror att dom helt försvann när den stora dubbelsängen i köket kastades ut. 1947 sålde pappa huset till Karl i Klövargården. Just nu så kom jag på en sak till, det var när vi skulle donas till i håret, då var det att ta av sig på överkroppen, ta med en stol och sätta sig i trädgården, sedan skötte pappa hårklippningen med en hårklippningsmaskin, en sådan som var helt handdriven. Det blev inte så mycket hår kvar för han ville att det skulle vara ett tag. Hur som helst så hade jag förtroende att lägga håret på Litzi och då använde jag en krustång som värmdes i spisen, det gick ofta rätt bra.
Till sist vill jag berätta om pappa som jag minns honom. Hans plats var i rummet innanför köket, där satt han ofta i en flätad fåtölj eller i en gungstol och rökte pipa, och på bordet stod ett askfat, och som extra krydda lyssnade han på radion som sände från Stockholm Motala.
Detta var lite minnen från de korta perioder som jag hälsat på och bott på Korpargården. Till sist när Karl i Klövargården köpte Korpargården finns inte det gårdsnamnet kvar.
Någon gång på sommaren eller hösten 1947 blev gården såld till grannarna Karl och Vega Karlsson. Men dom tillträdde inte gården förrän året därpå. Den 10 mars 1948 hade vi auktion på allt lösöre. Jag tror att själva överlåtelsen var den 14 mars. Detta var ett datum på den tiden som var en flyttdag. Pappa köpte ett litet hus i Häggum som låg på sluttningen till Billingen och vi syskon hade då våra egna boenden.