Den 26 december 1927, jag var ett år och nio månader gammal, hände det mest tragiska att mamma avled och pappa fick allt ansvar för oss barn samt jordbruket med alla dess bestyr. Harald som var äldst hade inte fyllt 12 år. Pappa hade en bror som bodde i Velinga och var gift med Hulda, född Sandberg, och bodde på ett mindre ställe som hette Norrbacken och hade ett litet jordbruk. Dom hade inga barn. Dom gifte sig i Chicago, Illinois, USA den 4 januari 1910 och flyttade efter flera år tillbaka till Sverige.
Det har berättats av min far hur jag kom till Hulda och Albert på Norrbacken i Velinga. Hulda och Albert var på besök i Korpargården och Hulda hade mig på armen och sade, att den här tar jag med mig hem. På så vis blev det, Hulda var 52 år och Albert 56 år.
Kontakten med mina syskon och pappa var alltid den bästa tänkbara. Åren gick och när jag var tre eller fyra år fick jag gå i söndagsskolan i Velinga missionshus och när jag var 7 år börja jag skolan i Velinga. Där gick jag hela skoltiden som var sex år samt fortsättningsskola. Därefter följde konfirmationsläsning hos kyrkoherde Tidstrand som bodde i Daretorp och konfirmation i Daretorps kyrka. Dit cykla jag, en vägsträcka på sex till sju kilometer.
Det här brevet skrev jag för mycket länge sedan, fyra, fem eller sex år gammal var jag, när jag hade ett speciellt önskemål. Det var att jag ville ha ett tåg, detta förklarade jag för faster Hulda. Du får skriva ett brev till din pappa och be att han ger dig ett tåg. Jag kan ju inte skriva, så då får du hjälpa mig. Så mamma skrev före på en papperslapp och sedan följde jag hennes skrift så gott jag kunde med att skriva ner min önskan.
Detta lilla brev skickades till pappa, men något svar hörde jag aldrig av. Något tåg fick jag ej. Tiden gick och när jag var en 14 eller 15 år och var hemma på Korpagården tog pappa fram detta lilla brev som jag skrivit. Jag var glad att han sparat det. Då fick jag det med den motiveringen. Det här har du skrivit till mig, men jag har inte kunnat läsa det.
En hund önskade jag mig också en gång, då förklarade faster Hulda och farbror Albert, skall man ha hund måste man kunna vissla för att ropa på den, så jag träna rätt länge innan jag kunde denna konst. Så skulle jag då få en hund, då råka det att vara fel årstid att skaffa hund och när rätt årstid kom hade intresset för hund svalnat eller fallit i glömska.
Norrbacken var och är ännu ett litet ställe i skogen norr om Berga gård i Velinga socken. På den tiden fanns det gårdar lite varstans som var bebodda med barnfamiljer, så lekkamrater hade man alltid på ganska nära håll. Då menar jag inom en halv till en kilometer. För det mesta hade vi roligt med sådant som vi tillverkade själva. Skulle vi hoppa höjd, som vi ofta gjorde, var det att slå ner ett par stakar i marken med spik i för att lägga ribban på. Det kunde vara svårt ibland att hitta en lämplig sådan. Ibland byggde vi hyddor i skogen, då letade vi upp rätt stadiga pinnar, grenar av tall eller högg småbuskar. Sedan ställde vi dem snett mot varandra så det blev som en lappkåta och band ihop dem där uppe. På dessa lade vi granris och mossa och byggde på så vis ett riktigt mysigt krypin. Ibland var pinnarna för svaga och då sjönk kojan ihop en del så det inte blev så stor plats inuti, men roligt hade vi. Skjutvapen har väl i alla tider intresserat barn och det var även jag intresserad av. Nu var det fråga om pilbågar. Jag vet inte om det fanns sådana att köpa, den tanken hade vi aldrig. Det var att gå till en backe där det växte enar. Det var gott om en. En väl vald en kunde bli en mycket fin pilbåge. På den sattes ett snöre så det blev bra spänning. Konsten var att tillverka fina pilar, med rätt tyngd, så dom gick rakt och fint. Detta lärde vi oss. Så tävlade vi om att träffa olika saker i skogen. Vi tillverkade även slangbellor. Då använde vi klyka av något träslag, för det mesta björk, samt en bit av en cykelslang. Med en sten av lämplig storlek gick det att skjuta långt. Detta var en farlig lek och visst fick vi allvarliga förmaningar. Jag minns inte att det hände någon olycka, inte ens någon krossad fönsterruta.
En gång hittade jag på att jag skulle upp på ladugårdstaket. Det gick till så att jag släpade upp en stege på ett snedtak på ett utbygge på baksidan av ladugården. Mot den lade jag en annan stege som räckte upp till taknocken, alltså längst upp på taket. Ett mycket besvärligt arbete, men med envishet lyckades jag. Nu var jag lycklig och kunde utan besvär komma längst upp och satte mig där för att begrunda utsikten. Ett mästerverk tyckte jag. Det tyckte inte min faster Hulda när hon kom ut och fick se mig på taket. Hon skrek så jag höll på att ramla ner. Jag kunde inte förstå att det skulle vara farligt att sitta på ladugårdstaket.
Det var ju inte bara lek, men nog var det mycket av det slaget. När potatisen skulle sättas på våren och lika när den skulle tas upp på hösten var det vanligt att få ledigt någon dag från skolan. Då fick det inte bli någon lek, då skulle man hjälpa till. Det var mycket som man kunde göra som barn. Skulle man ha ett par nya byxor, var det att följa med faster Hulda till en sömmerska, så hon fick mäta och göra ett mönster. Efter det syddes byxorna, eller rättare sagt tråcklade ihop. Sedan var det att gå dit och prova, det var rätt lång väg att gå. Jag vet ej vad sömmerskan hette. Det var aldrig tal om att man skulle protestera mot modellen. Man var glad att få ett par nya byxor. Livrem kommer jag inte ihåg om jag hade, det var hängslen på den tiden.
När hö och havre skulle in i ladan var det också att hjälpa till. Vi hade en kärra med två rätt stora hjul. Lastutrymmet, som var ganska litet, bestod av en hel botten i trä. Runt omkring det var det runda pinnar iborrade och på översidan en stadig kant. När den var fullastad drog min farbror den och min faster och jag fick skjuta på. Det var mycket uppför. Åkerlapparna låg i en sluttning. Nämnas kan också att det fanns mycket sten. En åkerlapp låg uppe i skogen, den hette Lyckan, där var det nog inte mer än en sex till sju meter mellan varje sten. Att skörda med lie var nog enda möjligheten. När havre skördades fick jag vara med för att lära mig att binda ihop kärvarna. Albert och Hulda kallade kärvarna för neker. Banden skulle göras av havre. Och om havren var kort skulle den snurras ihop så man fick ett så långt band att det räckte om kärven. Detta var en svår konst för mig som nybörjare. Sedan skulle kärvarna ställas upp två och två mot varandra. 10 par en rad, då blev det ett tjog kärvar.
Det finns mycket att berätta, jag tar det här med slakten till jul. När jag kom med i bilden då var grisen avlivad. Det första som togs tillvara var blodet som det blev blodpalt av. Sedan fodrades det varmvatten för att skålla grisen och skrapa av allt håret. Därefter hängdes den upp för att delas i två stycken. Dagen efter var styckningen på tur. Tarmarna skulle sköljas ur och skrapas, de blev korvskinn. Frys fanns inte på den tiden. Allt köttet styckades och lades ner i ett stort saltkar. Vattnet skulle vara så salt så att ett ägg kunde flyta i det. Det var en god sed att de närmaste grannarna skulle ha en smakbit av den nyslaktade grisen. Allt som skulle malas maldes med en handkvarn. Att ta reda på allt tog en heldag.
Nu skall jag beskriva vad som hände några år tidigare, vilket år minns jag ej. Tidigt en morgon gick Albert upp för att plocka ner körsbär från ett av träden som stod närmast stugan. Vad som hände med stegen som han stod på vet jag ej, men han ramlade ner och bröt lårbenshalsen. Hur han kom in i en säng i stora rummet vet jag ej, nu vänta han på transport till lasarettet i Falköping. Vägen från Norrbacken ner till farbar väg är cirka 300 meter. Denna vägsträcka bar vår granne, Karl Blomkvist, honom i sina armar ungefär som man bär ett litet barn. Albert var liten till växten och vägde väl inte så mycket. Hur han färdades till lasarettet, nästan 3 mil, vet jag ej, om det var i vanlig bil eller ambulans. På lasarettet spikade de ihop benet, så har han förklarat. Detta var den första operationen av det slaget som gjordes på detta lasarett. Eftersom denna teknik var så ny fick han efter en tid visa upp sig på lasarettet och då kunde han gå utan käpp. Detta var han mycket stolt över och läkarna var nöjda med resultatet.
Detta var en svår prövning för dom hade ju ett par kor och en gris samt höns. Jag kommer så väl ihåg när han kom hem från lasarettet och hade svårt att gå, då vi hade köpt en gris som skulle slaktas till jul, detta var på sensommaren. Då kom en granne till oss, han frågade Albert om han ville se grisen, det ville han. Han bar honom på ryggen ungefär som man bär en säck, avståndet till ladugården var cirka 50 meter. På så vis fick han se den nyinköpta grisen.