Det finns många minnen att berätta, vi hade ju inte elektricitet, så all belysning var fotogenlampor eller stearinljus. När säden skulle tröskas så hade vi ett litet tröskverk som drogs för hand av två personer. Den som matade verket fick ta det försiktigt annars orkade dom inte dra verket. Någon häst hade vi inte, så allt som skulle skördas skedde med lie. Vårbruket och höstplöjningen hade vi hjälp med. Då ställde grannarna upp med hästar och redskap. Vad dom fick i betalning har jag inte en aning om. Ett vet jag att efter arbetsdagens slut skulle det bjudas på en riktig fest med mat och dricka. Det serverades också starkare saker. Det var väl detta som gjorde att det var lätt att få hjälp.
Det jag såg fram emot var svagdrickat som köptes i fem eller tio liters damejeanner. Det tyckte jag var så gott så jag frågade en av körkarlarna om han kunde gissa vad vi skulle få att dricka till maten. Nej det visste han inte, då svara jag "dricka".
Man hade önskedrömmar även på den tiden, lekkamrater saknades inte men när jag blev några år så var önskedrömmen en cykel. Den fick jag inte förrän när jag konfirmerades, inköpt den 12 juni 1940 av märket "Drott". Då blev det också en mörk kostym, vit skjorta, slips och mörka skor.
Nu går jag tillbaka i tiden rätt många år till när jag envisades med att lära mig åka cykel. Det var på farbror Alberts cykel och jag fick stå på tramporna mellan stången. För att nå pedalerna och sitta på sadeln var omöjligt. Det blev många kullerbyttor. Så lärde jag mig cykla. Som liten åkte jag ofta med farbror Albert på frampakethållaren. På den cykeln var det två pakethållare. En gång hände en olycka. Det satt en fluga på ena foten, jag skulle peta bort den och fick in foten i ekrarna. Detta gjorde mycket ont och nu fanns den enda sköterskan på ålderdomshemmet i Velinga. Det blev inte bättre när hon tömde på jodsprit, det skulle det vara på den tiden för att det inte skulle bli inflammation.
Jag minns en jul, jag hade inga pengar att köpa julklappar för. Vi var i stan, det var Tidaholm, dagarna före jul. Då fick jag en krona att köpa för till Albert och Hulda. Detta var nog året 1931-32. Med denna krona lyckades jag få minst fyra paket, en väggbonad och en liten ljusstake i trä, en sådan där med tre små kulor som fötter. Det var inte mycket, men lita på att jag var stolt med mina små hemliga paket som jag fick överlämna på julafton. I dagens läge ser det fattigt ut, men då var jag rik. Jag tror att det var den julen jag fick en liten leksakskanon i plåt med en fjäder så man kunde skjuta iväg t ex. ärtor.
Så var det här med tomten som jag aldrig lyckades att få se. I julgranen skulle det hängas en strumpa, den skulle tomten lägga julklappen i. För att han skulle komma var man tvungen att äta upp julgröten, som var risgrynsgröt. När den var uppäten gick alltid faster Hulda för att se om tomten hade kommit. Då ropade hon "NU ÄR HAN HÄR" I full fart sprang jag till ytterdörren för att se en skymt av honom. Han försvann bakom ladugårdsknuten, så inte såg jag tomten. Men till min stora glädje låg det ett paket i strumpan som hängde i granen. Jag kände mig lycklig, glad och rik när detta lilla paket öppnades.
Norrbacken som nu var mitt hem låg, kan man säga, i skogen. Sista biten när man skulle hem var uppförsbackar, man fick alltid gå med cykeln. Vi hade ej heller någon elektricitet, så belysningen på kvällarna var fotogenlampor. Nu kommer det som jag alltid tyckte var tråkigt, att "skumma myske". Det var när det var för ljust för att tända lampor och samtidigt för mörkt för att se och göra någonting. Fotogenen kostade ju pengar och det var inte så gott ställt på den tiden. Faster Hulda var inte arbetslös, för när det var skumt inne kunde hon mycket väl sticka strumpor, för då behövde hon inte se. Jag tror att hon på dagen kunde sitta och läsa samtidigt. Ofta hade min farbror jobbat ute, så han mådde gott med att få vila ett tag medan det mörknade. Värre var det med mig som i den åldern ville vara i farten jämt.
Vi hade en granngård som hette Klockaregården, dit flyttade det en familj med barn när jag var före skolåldern. Jag minns hur spännande det var när jag första gången besökte dem. Vi lekte lite, men det gick trögt i början, vi kände ju inte varandra. Denna första kontakt gick ändå bra. När jag kom hem frågade dom mig hur det var. Det gick väl bra sa jag. Nästa fråga var om det var pojkar eller flickor. Det var värre, det kunde jag inte svara på. Besöken blev mycket täta och vi hade mycket roligt tillsammans. Senare kunde jag svara att det var både pojkar och flickor. Vi höll ihop, och även under skoltid var vi mycket tillsammans.
På vintern var det skidåkning som gällde. Bra skidbackar hade vi, men när vägen som gick ner till stora vägen, som går till Tidaholm, var väl plogad och åtkörd samlades vi en hel del för att åka spark. Det gick undan skall ni tro. Så stor fara att möta en bil på den tiden var det inte för det var bara baron på Berga gård som hade bil. Vi höll lite reda på när han var ute och åkte, för när han kom gick det undan rätt så bra. Men jämfört med dagens trafik var det ändå sakta. Tänk vad baron var snäll. Om vi skulle till eller från skolan stannade han alltid. Då fick vi åka med och stå på fotsteget. Bilen hade fram- och bakruta men inga sidorutor. Antingen höll vi oss i mellanstolpen till dörrarna, eller så höll han i oss.