I Velinga skola

Till skolan hade jag knappt två kilometer. På sommaren, eller när det ej fanns någon snö, var det till att gå. Jag hade aldrig någon cykel till skolan, men när det var snö åkte jag alltid skidor. Jag minns särskilt en morgon när det blåste och yrade väldigt mycket och det var rätt många minusgrader. Till skolan skulle man ändå. Den morgonen hade grannen Karl Blomqvist, grannen som hade barnen jag lekte med, spänt för hästen för en sådan vagn med botten som man kör gödsel i. Den var rengjord, och han hade lagt i lite gamla filtar och ovanpå ett par täcken som vi fick krypa under, detta var den tidens skolskjuts.

Skolan som jag gick i hette Velinga skola. Den låg knappt en mil från Tidaholm efter vägen som går mot Jönköping. I skolan fanns tre klassrum. Ett för klass ett och två, lärarinnan hette 0lga Dahlström. I klassrummet för trean och fyran var det Sara Johansson som var lärare.

Klass tre och fyra. Jag går i trean vårterminen 1936. Till höger längst bak sitter jag, min bänkkamrat är Henry Johansson och lärarinna var Sara Johansson

I femte och sjätte klass undervisade Arne Samuelsson. Två klassrum och bibliotek låg på bottenvåningen och ett klassrum på andra våningen. Där låg också gymnastiksalen. Alla salarna värmdes upp med ved som eldades i stora järnkaminer. I uthuslängan längst upp på skolgården var slöjdsalen inredd, den värmdes upp med en stor vedspis. Den fungerade samtidigt till att värma upp limmet på. Limmet köptes i plattor som var en fem eller sex millimeter tjocka. Dessa lades i vatten och limkokaren som bestod av en dubbel kastrull, den yttre med vatten och limmet i den inre. Före limning skulle bräderna värmas på spishällen. I uthuslängan fanns även vedbodar och dass.

Mitt på skolgården stod flaggstången, den fick vi stå i ring kring när flaggan skulle hissas. På den ena sidan av skolgården låg lärarbostaden med tre lägenheter och på motsatta sidan en backe där det var tallskog. Vi hade god tillgång på lekmöjligheter. På våren var det mycket populärt att spela kula. Hade man tur kunde man vinna så fickorna var fulla med kulor, men det kunde gå med förlust också. Höjdhopp ägnade vi mycket tid åt. Ibland kom någon lärare ut och arrangerade någon lek. Jag minns vid ett tillfälle då vår lärare Arne Samuelsson ropade på oss och sade att han skulle lära oss en ny lek. Alla rusade dit och var nyfikna. Det var att bära in hans ved som var huggen och låg en bit från vedboden. Alla var villiga och det tog inte många minuter förrän all ved var inne i vedboden.

Vi skall titta in i skolsalarna, längst fram stod en kateder. Den stod på en upphöjd plats, en två decimeter högre än övriga golvet. På väggen bakom lärarens plats var en krittavla som vi kallade svarta tavlan. Bänkarna som vi som skolbarn satt i var dubbelbänkar och helt i trä. Bänkskivan, som även var ett lock över lådan att förvara skolmaterial i, satt ihop med sits och ryggstöd. På så vis blev det plats för två stycken i varje enhet. I framkanten på bänklocket var det plats för bläckpennor och blyertspennor samt ett bläckhorn. Till att skriva med bläck hade vi stålpennor som satt i ett pennskaft. Stålpennan skulle doppas lagom djupt i bläcket, sedan kunde man skriva några ord. Så var det dags att doppa igen. Blev det för mycket bläck i pennan kunde allt släppa på en gång och då blev det som vi sade, en plump. Detta var mycket tråkigt, särskilt om det var i slutet på en skriven sida. Då fick man skriva om alltsammans. Uppsatser fick vi ofta renskriva med bläck. Vi hade också rättskrivning. De ord man stavade fel fick man skriva om. Det räckte inte med en gång utan varje ord skulle skrivas tre gånger. Även då kunde det bli en felstavning och då blev det verkligen kännbart, för då skulle de orden skrivas om 25 gånger.

Nu börjar vi från början med en helt vanlig skoldag. Den började i hemmet med frukost och att promenera den drygt kilometern långa vägen till skolan, med ryggsäck på ryggen. I den fanns läxböcker och bredda smörgåsar och en flaska mjölk. Skolmat serverades ej. Väl framme på skolgården fick man vänta tills någon lärare kom ut och ringde i skolklockan, en sån där man håller i handen och skakar. Då fick vi ställa upp oss i tre led, ett led för varje sal.

Dagen började alltid med morgonbön, en psalm sjöngs och så läste läraren ett bibelord och en kort bön. Sen började det svåra, förhör av läxor. Då fick man räcka upp handen för att visa att man kunde frågan och den som pekades ut att svara skulle då stå upp. Mest var det frågor i historia och geografi. I matematik skulle hemuppgiften rättas. Teckning och slöjd var roligare ämnen. Rättskrivning var inte så populärt. Det var kort rast mellan varje lektionstimme. Middagsrasten var lite längre då vi skulle äta våra smörgåsar tillsammans med mjölken. För varje ämne fick vi nya läxor. Svårast tyckte jag historia var och när vi fick psalmverser som vi skulle kunna utantill. Det hände ibland att vi inte kunde det vi fick i läxa, då kunde man hamna i Sibirien. I det här fallet var det gymnastiksalen, dit fick man gå in och läsa på om man var för dålig på att svara på frågorna. Namnet Sibirien kom sig av den orsaken att på vinter var det alltid lite svalt där. Dit kom även jag vid vissa tillfällen, ofta tillsammans med kompisar av samma läsintresse.

Jag klarade skolan utan att få någon kvarsittning och ej heller gå om någon klass. Läsårsavslutningen med examen på sommaren var mycket högtidlig. Då skulle vi vara extra fint klädda. Väggarna i skolsalarna var dekorerade med teckningar, de finaste som var gjorda under året, jag hade väl med någon teckning också. Om jag inte minns fel så hade vi tre korta lektioner. På examensdagen hade man med sig en slant, en tolvskilling, det var 25 öre, för den köpte man karameller i affären som låg precis intill skolan. Om han hade karameller som var hopklibbade i burken, kunde man få en riktigt stor strut. Alla hade ju plockat blommor för att dekorera skolsalen, framför oss på varje bänklock hade vi en liten blombukett i ett glas. Det var mycket som var roligt med skolan men det fanns naturligtvis dagar som inte var så roliga. De kan jag inte berätta om för de har helt fallit bort från mitt minne.

Tänk ändå var lycklig jag var när jag fick sluta skolan, då skulle den verkliga friheten börja. Inte kunde jag väl tänka att det var just då allvaret började med att arbeta och tjäna pengar. I början blev det mycket arbete och lite pengar. Det var nyttigt att lära sig arbeta. Nu ser jag tillbaka på skoltiden som ett trevligt minne.