I Tidaholm blev det också ett rum och kök. Inte heller här fanns det några bekvämligheter, men det fanns en brunn på gården med vevanordning, en kedja med en hink. Här fick vi betala 20 kronor i månaden plus ström. Värmekällan var en vedspis i köket och från den en värmeslinga i muren till rummet. Här hade vi likström, så det var att byta till en likströmsradio.
Faster Hulda blev sjuk strax innan vi flytta till Tidaholm, så boendet där blev mycket kort för henne. Först kom hon till lasarettet i Falköping och efter en kort tid till sjukstugan i Tidaholm. Där fick hon sluta sitt liv den 3 juni 1945. Den här begravningen var det också problem med. Det var en stor lantbruks- och hantverksutställning i Tidaholm. Stora hotellet var uppbokat, skolor var utställningslokaler. Massvis med tillresande som fyllde alla rum och lokaler. Detta var 1945. Det var omöjligt att få någon plats för servering efter begravningen. Efter att hon var lagd i kistan skulle den transporteras från Tidaholms sjukstuga till gravkapellet på Velinga kyrkogård. Denna transport skedde med en lastbil som jag fick beställa från lastbilcentralen i Tidaholm. Nu var det sommar och varmt och begravningen kunde inte ske förrän efter en vecka. Något kylrum fanns inte att ställa kistan i, gravkapellet var ju varmt. När begravningen

skulle ske var kistan redan nersänkt i graven. Denna gång blev begravningsakten vid den öppna graven. Serveringen blev i ett hem strax intill kyrkogården. Denna gång kunde alla som ville vara med på begravningen, men ingen bärare behövdes.
På hösten 1943 slutade jag min anställning som dräng på Stommens gård i Karleby. Jag sökte ny plats som dräng, men det fanns ingen att få. Fick då tips om att Marbodal i Tidaholm tog in folk. Jag tror att timpenningen skulle bli 35 öre i timman. Tidigt en morgon på hösten 1943 infann jag mig i omklädningsrummet på Marbodal. Då var det en annan arbetare som tydligen tänkte sunt om min framtid, jag var då sjutton och ett halvt år. Här är ingen framtid, att stå vid en maskin och mata in träbitar. Gå till verkstadsskolan istället, där får du lära dig ett yrke.
Så blev det. Kom dit och träffade rektorn, han var mycket trevlig, han hette Lidhed. Så ställde han frågan vad jag ville lära mig. Här tvekade jag inte, utan svarade bilmekaniker. Den avdelningen var fulltecknad med elever. Så talade han om att på avdelningen för möbelsnickare fanns det plats. Dom var sju och skulle ha åtta. Min fråga blev, hur lång tid tar det att bli möbelsnickare? Svaret blev för mig ganska överraskande. Minst fyra år, det var lång tid. Binda sig för fyra år, det var ju inte säkert att mitt intresse räckte så länge. Så fråga jag, om jag börjar, måste jag gå fyra år. Svaret blev, det kan ingen tvinga dig till, om du tröttnar och vill sluta så får du det. Nu var beslutet självklart, jag börjar.
Nästa dag infann jag mig och då hade terminen börjat för ca tre månader sedan. Fick en bänkplats i snickeriavdelningen med läraren Gunnar Karlström. Här stortrivdes jag och gick hela de fyra åren och sista året 1947 avlade jag slutprovet som hette Gesällprov, en byråsekretär i pyramidmahogny. Efter detta fick jag jobb på AB Tidaholms möbelfabrik hos Thuren och Söderholm. Efter fyra år på verkstadsskola skulle jag väl kunna få full lön på fabriken, som nybörjare blev det reduserad lön, detta ändrades efter hand. Efter ett tag började jag tänka, har jag nu lärt mig att snickra skulle jag

kunna använda mina kunskaper på ett bättre sätt än att stå på en fabrik och montera ihop möbler.
Nästa steg var att jag gick till arbetsförmedlingen och tog reda på möjligheten att bli slöjdlärare. Här fick jag all information som behövdes. Först skulle jag praktisera hos en erfaren slöjdlärare i minst 200 timmar. Detta var lätt att få, det blev hos slöjdläraren i Tidaholms folkskola. 1948 när jag fullgjort dessa praktiktimmar sökte jag mig till slöjdlärarseminariet i Nääs Floda. Denna ansökan skötte arbetsförmedlingen om. Sommaren 1948 gick jag denna femveckorskurs, efter detta tillbaka till möbelfabriken. 1950 gick jag en lika lång kurs på Nääs, denna kurs var betygskurs, den förra var intygskurs. Efter betygskursen fick jag behörigheten att undervisa i träslöjd.
Nu var det att uppsöka arbetsförmedlingen igen för att få en slöjdlärartjänst. Enda kravet jag hade var att den skulle vara inom Sveriges gränser. Dom bevakade lediga tjänster. Varje dag när jag åkte från fabriken passerade jag arbetsförmedlingen och gick in och frågade om det kommit in något. Detta blev ju lite tjatigt. Nu vet jag inte om det var mitt förslag eller om det var deras på arbetsförmedlingen, att när det fanns en ledig tjänst så skulle dom sätta upp en tidning i fönstret som är mot gatan. När jag såg en tidning där så var det bara att gå in och ta reda på var tjänsten fanns. Så en dag i slutet av november 1950 stod tidningen där i fönstret. Glad stegade jag in och fick veta att i Nittorps församling i närheten av Limmared sökte en lärare i slöjd vid fortsättningsskolan. Denna tjänst sökte jag och fick den. Så kom jag tillbaka till möbelfabriken för att söka om tjänstledigt för sex veckor som denna tjänst varade. Nu är det så att jag tagit ledigt vid flera tillfällen tidigare för praktik och kurser på Nääs. Nu var det stopp, nu gick det inte att få mer ledigt. Nu var enda utvägen att jag sade upp mig, så i slutet på november 1950 slutade jag som möbelsnickare och övergick till slöjdläraryrket.
Fortsättningen blev så att innan denna sexveckorsperiod var slut fick jag ett meddelande om att jag fått tjänst som lärare i slöjd, även denna gång i fortsättningsskola. Platsen var Långshyttan. Detta var i korta drag, men ändå

en redogörelse om vägen till ett yrke. Sedan har detta med snickeri utvecklats vidare med att jag snickrat med inredningar på hus, byggt om och flyttat väggar och även byggt ett hus. Så till sist kan jag sammanfatta det hela med mina planer, det blev inte riktigt som jag tänkt mig från början. Jag ville bli bilmekaniker men blev snickare. Detta var nog bäst ändå. Nu ska jag berätta om mina tänder som jag har haft rätt stora problem med från det att jag var liten. Alla vet ju att mjölktänderna kommer först och att dom skall få lämna sin plats för nästa omgång tänder som man ska ha kvar resten av livet.
Vi börjar med mjölktänderna som lossnade lite då och då vid sex eller sjuårsåldern. Ibland fick jag hjälp att peta loss dem och ibland ramlade någon när man tuggade mat. Detta var inte så märkvärdigt så det behövs inte en större utläggning om detta. Värre var det med nästa omgång, dom kom som dom skulle, det blev framtänder och kindtänder och till slut kom även visdomständerna. Så gick åren och jag skötte tänderna så gott det gick, borstade dem med Stomatol tandkräm och även Vademecum tandkräm, men vad hjälpte det, vid sjuttonårsåldern började besvären med tandvärk, jag köpte tanddroppar, dom var rätt starka, man fick linda fast lite bomull på en tändsticka och doppa sudden i tanddropparna och sedan badda tanden med den. Om man fick lite på tandköttet sved det till ordentligt. Detta hjälpte tillfälligt.
Mina tänder var inte bra, det blev tandläkarbesök med lagningar, dessa lagningar ville inte hålla. Så hade jag en kindtand som började värka en kväll, nu var jag drygt sjutton år och bodde i Tidaholm, vi var två som delade på ett rum som vi hyrde. Detta var en jobbig natt, försökte att sova. Tanden värkte intensivt, inga tanddroppar hade jag och ingen tandläkare kunde man ju nå på natten. Om jag inte mins fel så var det natten mot en lördag. På den tiden

hade apoteken jour på nätterna, där kunde man köpa det som var absolut nödvändigt alla timmar på dygnet då apoteket normalt skulle vara stängt. Det var att gå upp och klä sig så tog jag en cykeltur till apoteket, drygt en kilometer och köpte tanddroppar, då fick jag betala en mindre summa för att de öppna en liten lucka i dörren. Så åkte jag tillbaka och badda tanden och fick rätt hyfsad sömn resten av natten.
Så kom lördagen och tanden fortsatte att värka. Nu bestämde jag mig för att gå till tandläkaren för att få tanden utdragen. Nu hade jag lagt ut de sista kronorna på tanddroppar, hur ska jag nu göra? Så kom jag på att när jag kommer till tandläkaren, så frågar han inte efter pengar först. Det kostade tre kronor att få ut en tand utan bedövning och fem kronor med bedövning. Jag bestämde mig att han får dra ut tanden utan bedövning. Då sparar jag ju två kronor. På den tiden hade tandläkarna mottagning på lördagar. Så gick jag och satte mig i väntrummet och efter en stund kom det en sköterska och sade varsågod. Nu fanns det inget val. Varsågod och sitt. Nu sitter jag här i stolen, så kommer tandläkaren, jag tror att han hette Folke Ossmar, och skulle bedöva. Nej tack sa jag, det kanske blir bättre efteråt, du får som du vill. Så fatta han tången, tog stadigt tag i tanden, nu var det för sent att ångra sig. Efter bråkdelen av en sekund var tanden utdragen, men oj vad det gjorde ont. Så kom det högtidliga tillfället att betala tre kronor, nu var inte tandläkaren glad när jag förklarade att jag inte hade några pengar, men att på måndag morgon kommer jag med denna summa som på den tiden var rätt så stor. Tandutdragning ska alltid betalas kontant förklarade han. Tanden kunde ju inte sättas dit igen, så han fick vara nöjd med detta. Så fort tandläkaren öppnade måndag morgon var jag där och betalade. Pengarna fick jag av faster Hulda när jag var hemma i Grindstugan över söndagen.
Nu var jag fri från tandvärken och besvär med tänderna, trodde jag, men inte. Detta hände under tiden jag gick på verkstadsskolan i Tidaholm. Rätt som det var gick en tand av, det fortsatte med att tänderna blev bara sämre. Så en dag bestämde jag mig för att uppsöka tandläkaren som jag

varit hos tidigare och fick beskedet att nu var det bara löständer som gällde. Jag fick en tid för att komma dit för att dra ut tänderna som var kvar, samt rötterna till de tänder som gått av. Så tala jag om för min lärare på verkstadsskolan, Gunnar Karlström för att få ledigt en stund, jag tror att han tyckte att jag var modig för att gå dit frivilligt i ett sådant ärende.
Efter en stund så satt jag i tandläkarstolen, men denna gång sade jag inte nej till bedövning. Han ville ta halva överkäken och sedan skulle jag återkomma efter en vecka. Det ville inte jag och då med lite tvekan gick han med på mitt förslag. Jag tänkte att blir detta för besvärligt vågar jag inte gå hit igen. Det gick åt flera sprutor med bedövning. De första sprutorna gjorde ont, sedan bedövningen börjat verka kände jag inget. Efter en stund var all känsel borta och tången kom fram. Han plockade tand efter tand och lade dem i en skål. Så fick jag sitta en stund att blöda och efter det skölja munnen med vatten. Det här gick bra tyckte jag och vände tillbaka till verkstadsskolan. Efter ungefär en timme släppte all bedövning och det värkte i munnen och bedövningen gjorde att jag blev drogad. Då var jag tvungen att sluta för dagen och åka hem till Björstorpsvägen 33 och ta igen mig. Det var inte lätt, jag minns att jag bara vandrade omkring, kunde ingenting göra. Skulle ta mig lite mat, men det gick inte heller, hela munnen var öm, inga tänder hade jag att tugga med. Enda sättet att få i sig något var att mosa maten, lägga den i munnen och svälja. Det var jobbigt att äta ett tag, men efter en vecka fick jag provisorisk protes, som var bättre än inget.
Efter ett tag gick jag till tandläkaren igen för att han skulle göra avgjutning och efter det fick jag fina löständer som satt fint, detta kändes skönt. Året då detta var klart skulle jag tro var 1946 eller 1947. Även dessa höll inte för alltid. 1951, det var året jag flyttade till Långshyttan gick tandprotesen mitt itu. Det var att uppsöka tandläkaren i Långshyttan, nu fick jag en helt ny omgång tänder som satt mycket bättre än den förra.
Så går tiden och vi förflyttar oss många år framåt, jag tror det var 1994 eller 1995 då tänderna i överkäken blev

dåliga och omöjliga att laga. Nu uppsökte jag folktandvården i Frövi, och fick chefstandläkaren Jan Gustavsson som gjorde ett mycket bra arbete med att dels dra ut tänder i överkäken och göra avgjutning så att jag skulle få nytt i hela munnen. Före besöket på Frövi folktandvård kunde jag aldrig äta ett äpple utan att skära det i små bitar, ej heller tugga något som var hårt. Nu är jag fri att äta vad som helst. Det är skönt att ha tänder som sitter perfekt och man mår bra av att kunna tugga maten ordentligt. Det som också är mycket viktigt är att se bra ut i munnen och kunna visa ett leende utan att hålla handen för munnen. Till sist måste jag säga, det är med viss bävan man drar ut alla tänder och vet att i fortsättningen av livet leva utan egna tänder. Detta har inte varit något bekymmer för mig. Men ändå måste egna tänder vara det bästa, men för mig fungerar det mycket bra med löständer. Det finns mycket att berätta om sitt liv och en del kan ju även vara av intresse att komma ihåg genom att skriva ner det så här. Det finns många som varit trogna hembygden hela sitt liv och andra som flyttat då och då. Bland dem som flyttat flera gånger, det är jag. I denna berättelse skall jag redogöra för mina flyttar så gott jag kan.
Första flytten var i mars 1926 då jag föddes till denna världen, det var i Korpargården Karleby. Där bodde jag ovetande om glädje och bekymmer, ett år och nio månader, till december 1927. Nästa flytt gjordes när min mamma var död. Den gick till Norrbacken, Velinga, helt utan min medverkan. Det var faster Hulda och farbror Albert som fick ta med mig hem till sig för att hjälpa pappa. För han hade svårt nog att hinna med allt som skulle göras. Jag var ju minst och behövde mest skötsel. Här bodde jag och hade det bra som barn och under skoltiden i Velinga skola. Påhälsning i hemmet, i

Korpargården, där pappa och syskon bodde skedde lite då och då, ibland lång tid på somrarna.
När jag var 14 år såldes Norrbacken till en som hette Holm. Det var det år som farbror Albert dog. Då flyttade vi, faster Hulda och jag, till Grindstugan på Berga som ägdes av friherrinnan Margareta von Essen och baron Fromhold von Essen. Här bodde vi i fem år, under denna tid jobbade jag som dräng. Först på Berga gård, då bodde jag hemma. Sedan var jag dräng hos Gillis Johansson i Sjogerdala ett år. Dit flyttade jag, en flytt på en kilometer. Därifrån flyttade jag till en gård som hette Kråkeryd på vägen från Tidaholm mot Hjo. Efter tre månader flyttade jag tillbaka till Sjogerdala, till Gillis Johansson. Nästa drängplats fick jag i Karleby hos Bertil i Bredegården som ligger i Övrabyn. Där skulle jag vara blott tre månader. Nästa flytt blev på en kilometer till Stommen i Karleby. Det är den gård som ligger strax intill kyrkan. Bonden hette Karl Karlsson. Här var tiden bestämt till 11 månader. Därefter flyttade jag tillbaka till Grindstugan på Berga där faster Hulda bodde.
På hösten 1943 söker jag in på Verkstadsskolan i Tidaholm. Jag börjar min utbildning på möbelsnickaravdelningen den 2 november 1943. Det var drygt att cykla den drygt en mil långa vägen morgon och kväll till Tidaholm. Den 28:de oktober 1944 flyttade faster Hulda och jag till Björstorpsvägen 21 i Tidaholm. (Nu är gatuadressen ändrad till nr. 33) Efter åtta månader dog faster Hulda men jag bodde kvar på denna adress i sex år. Efter fyra år på verkstadsskolan och tre år på Thuren och Söderholms möbelfabrik i Tidaholm blev det ett par flyttar med tjänstledighet från möbelfabriken.
Med fortsatta studier skulle jag utbilda mig till slöjdlärare. Jag började vid Nääs slöjdlärarseminarium en bit från Floda, tre mil norr om Göteborg. Det blev två flyttar 1948 och två flyttar 1950. Kurserna varade i fem veckor. Efter dessa kurser var jag kvar på möbelfabriken till november månad. Anställningstiden på möbelfabriken blev från den 30 juli 1947 till den 28 november 1950. Under denna tid gjorde jag vapenfri värnplikt vid Lidköpings Brandkår den 1 mars 1949 till den 25 februari