Att ha en egen portmonnä med pengar i, det är väl en önskedröm för alla barn. Om det inte var så vanligt när jag var liten, så hade jag den önskan. Visst hade jag några små slantar, någon krona eller lite mer. När mjölklikviden kom, en gång i månaden, kom pengar för mjölken som såldes. Då kunde det bli en tolvskilling, det var 25 öre. När jag var 12 eller 13 år, skulle det plockas upp potatis på Berga. Då fick de som ville gå där och dagsverka med potatisupptagning. Lönen var två kronor om dagen, men jag som var liten fick en krona om dagen. Jag jobbade hårt och var glad för att tjäna en slant. Även rovor var jag med och gallrade, då var det betalt för famn. En famn var ungefär 1 meter och 83 centimeter. Priset för en famn vet jag ej, möjligen ett par tre öre. Då kröp man på knä. Det var jobbigt både för knäna och byxorna.
Att få arbete på den tiden, året var 1940, var lätt för allt arbete som skulle utföras fodrades många arbetare. Efter att ha frågat baron och friherrinnan var det klart att jag fick arbete. Som dräng ingick maten och här hade jag ett bekymmer, inte att jag skulle äta tillsammans med dom övriga drängarna och pigorna utan vad det var för mat som serverades. Hemma hos faster Hulda hade man ju ett visst val. Nu förstod jag att här var det att äta det som kom fram på bordet. Det var en rätt som jag inte tyckte om. Bara det inte blir havregrynsgröt. Till min stora förtvivlan blev det havregrynsgröt varje morgon till frukost. Här fanns bara två val, att äta eller bli utan mat, något annat serverades ej. Jag åt gröt, varje morgon och blev mätt. Mycket socker ville jag ha, inte bara jag. Friherrinnan tyckte det gick åt för mycket av den varan, det var ju ransonering på grund av kriget. Följden blev att vi fick en påse uppmätt till var och en som skulle räcka en viss tid. Snåla vi inte på det, så blev vi utan socker tills nästa utdelning kom. Jag tog mitt socker och tog med mig lagom till gröten varje morgon. Det var precis lagom att fylla en tablettask med socker.
Som lilldräng hade man inte så stor lön som dom äldre drängarna. Arbetsdagen var lika för alla. Det kanske vore lättare att berätta vad jag inte gjorde. Att plöja var det aldrig tal om, det var ett tungt jobb. Plogen drogs av två hästar och att styra plogen var inte lätt, särskilt om det var stenigt, det var mycket sten på Berga. Alla tunga jobb var jag inte med på. Inte heller att sköta ladugården, där hade dom en anställd ladugårdskarl.
Att stå i hölasset och ta emot, det var ofta mitt jobb. När det skulle upp på höskullen hade dom hiss. När havre och råg skördades med slåttermaskin var jag med och band ihop kärvarna. Självbindare skaffades senare. Arbetet att sätta upp kärvarna två och två mot varandra och tio par i rad, då var jag med. Så skulle dom stå för att torka. I höbärgningen var jag med för att hänga höet på hässjor och jag fick köra hästräfsan för att finräfsa åkern, för det blev en del kvar efter släpräfsan. När havre och råg skulle tröskas var jag med och plockade fram kärvar till den som stod vid matarbordet på tröskverket. Tröskverket var självrensande så, halmen kom ut längst fram och säden i säckar.
Här måste jag berätta, hur vi fick smörjmedel till tröskverket. Det var många smörjställen, varje sådant bestod av en smörjkopp som fylldes med konsistensfett och skruvades ner efter hand som lagren behövde smörjas. Allt smörjmedel var ransonerat och baron körde bil ganska mycket. Bilen gick på gengas, men olja måste den ha, han hade köpt ut även den ranson som skulle användas på gården. Vi var utan olja till tröskverket. Bättre brödlös än rådlös heter ju ett ordspråk. I hönshuset hade dom även gäss. Dom slaktade en gås och koka ur det feta. På så vis fick vi gåsfett att smörja med. Hur bra det var för lagren som var glidlager vet jag ej, men det gick att tröska. Stora byggnaden värmdes med ved i en stor panna, sedan var det vattenburet med värmeelement. Något vinterbehov av ved som var sågad och huggen hade de inte, så varje morgon var det sågning och huggning av dagsbehovet av ved som skulle bäras in för att fylla vedboxen. Om jag inte bar ved så fick jag gå upp på sädesmagasinet och skyffla om säden som var tröskad när det var mycket fukt i den. Fuktig säd kunde mögla om den låg för länge utan att den blev omskyfflad. På sommaren kunde man ibland få vakta korna när dom var på bete där det inte hade satts upp stängsel. Detta var ju ett ganska lätt arbete, men det blev rätt långsamt ibland. Det hände en gång när ingen fanns i köket och lagade mat att jag fick gå in och koka kaffe och skära upp veteskivor till eftermiddagsfikat.
Det kunde också bli jobbiga dagar, det var när en skogskonsulent, eller vad det heter, kom till Berga för att vi skulle märka ut träd som skulle fällas i skogen. Vi var två som blekade, så hette det när vi högg bort en bit av barken. Skogskonsulenten gick emellan oss och pekade ut träden. Vi hade en speciell yxa med stämpel på baksidan. Större trän skulle rotstämplas för att ägaren skulle se att inte huggaren tog ner ett träd som ej var tillåtet. Denna stämpel slogs så långt ner så när trädet fälldes var den tvungen att vara kvar på stubben. Övriga hugg som träden märktes med skulle vara i brösthöjd. Detta var jobbigt för mig, för brösthöjd för en normalstor person blev huvudhöjd för mig. Efter en sådan dag var jag verkligen trött.
På sommaren fick jag ofta klippa gräsmattor och skyffla grusgångar och kratta dem. På baksidan av stora byggnaden hade dom en ganska stor yta med blomsterrabatter och trädplanteringar och gräsmatta. Gräsklipparen var att skjuta för hand och den hade en roterande skärrulle. Tungt gick den och det var noga med hur man klippte. Jag fick börja närmast huset för där var en rak kant på gräsmattan och sedan klippa raka ränder genom att gå fram och tillbaka. Det skulle se snyggt ut. Arbete fattades aldrig, detta som jag berättat är bara en del av vad arbetsdagarna hade att bjuda på.
Ett annat jobb hade jag en sommar på Berga, det var nog precis när jag slutat skolan. Att arbeta i deras handelsträdgård. Det var att rensa ogräs, ett urtråkigt jobb. På lördagarna klippte jag gräsmattorna. På den tiden fanns inga motorgräsklippare, så det var att skjuta för hand. Det var jobbigt och tungt, stora områden att klippa. Som trädgårdsarbetare hade jag en krona om dagen. Så hände det någon lördag att jag skulle åka till torget i Tidaholm och sälja grönsaker. Då var det att göra inordning Tidaholmskärran. Det var en sån där med två stora hjul och den drogs av en häst.
Det var mycket skakigt och guppigt att sitta på och köra den. Till staden var drygt en mil. Nämnas måste också att när kärran stod oanvänd en längre tid torkade hjulen ihop så hjulringarna, som var av järn, hängde lösa. Kvällen innan kärran skulle användas var det att ta av hjulen och lägga dem i vattenbassängen som var på gården. Då svällde trävirket och hjulringarna satt fast. Så kom jag fram till torgplatsen i Tidaholm och lastade av grönsakerna. Sedan fick jag köra till stadens stallar och ställa in hästen där medan jag stod och sålde på torget. Därefter skulle hästen hämtas, samt betala en slant för att den stått där. Istället för nuvarande bilparkeringsavgift var det här stallplatsavgift. Så åkte jag hem med lite pengar på fickan som redovisades till friherrinnan. Nämnas måste också att hästen var en gammal van häst att gå på vägen. Att få lite fart på den var nästan omöjligt. Det låter som att dessa jobb skulle vara tråkiga. Det var nog inte så farligt, man såg ju fram mot att tjäna en slant. En dränglön var cirka 80 kronor i mån.