Tiden går, vi kommer fram till år 1940, det är kalla vintrar med mycket snö. Krigen härjar i våra grannländer och vi har känning av detta genom att många varor är ransonerade och långa tider rådde det mörkläggning. Med mörkläggning betydde att inget ljus fick synas från fönstren och ut när det var mörkt på kvällarna. I varje fönster sattes det upp mörkrumspapper. Bilar och cyklar hade avskärmade ljus.
Det svåraste var att min farbror Albert blev sjuk och när läkaren kom hem till oss, talade han om att han hade vattenkräfta. Nu heter sjukdomen cancer. På den tiden var det vanligt att läkarna åkte på hembesök. Han låg till sängs en längre tid, hur länge vet jag ej, men hela tiden hemma. Läkaren skrev ut medicin som var fruktansvärt illasmakande. Att han hade någon värk hörde jag aldrig talas om. Den tredje mars 1940 minns jag så väl vid middagstiden, då kände han sig bättre och var uppe en stund och sade att så här bra har jag inte känt mig på länge och då trodde jag att nu blir han snart bra. Att farbror Albert, eller pappa som han alltid fick heta, skulle dö, det fick bara inte hända. Nu efteråt förstår jag att det var för att jag skulle få en uppfattning om att det inte var så farligt med honom. Snart låg han i sängen igen. Han var mycket dålig och faster Hulda såg att nu är det snart slut. Jag var ute en stund och åkte spark och då ropade Hulda på mig att jag skulle komma in, samtidigt ropade hon på närmaste granne, Karl Blomkvist. För om det tillstötte något särskilt så ville hon inte vara ensam. Framåt kvällen vid sjutiden somnade han in mycket lugnt. Nu var det ett faktum, farbror Albert var död. Faster Hulda, min mamma, stannade väggklockan som sed var på den tiden. Nu skulle vi tala om för en annan granne att Albert hade fått sluta. Telefon hade vi naturligtvis inte, så det blev en promenad på en smal skogsstig, i kvällsmörkret, som var framkomlig efter många promenader i vintersnön. Någon dag senare fick jag cykla cirka sju kilometer till pastorsexpeditionen i Daretorp och meddela dödsfallet och få en dödsattest utskriven. Dödsattesten var för att bevisa dödsfallet för myndigheter, för att få ut sista pensionen. Att någon läkare var hemma, och intygade att han var död, kommer jag inte ihåg.
Det som nu skall ske först är att han skall läggas i en kista och svepas. Detta skedde i rummet på Norrbacken där han dog. Detta utfördes av en i byn som hette Eliasson och efter att ha läst ett bibelord lades locket på och kistan fördes till gravkapellet på Velinga kyrkogård. Transporten skedde med en hästdragen släde. Denna dag var det fint väder men kallt. När kistan var inställd i gravkapellet, stängde kyrkvaktmästaren dörren och vi for hem. Efter detta skulle begravningsdagen bestämmas. Vilken dag har jag ingen aning om, möjligen en vecka senare. Det var ju vinter och kallt så det var inte så bråttom. Hade det varit sommar och varmt måste begravningen ha skett ganska snart, på den tiden fanns inga kylrum.
Dagen före begravningen gjorde jag vägen upp till Norrbacken så fin jag kunde med att skotta snö och göra raka fina vägkanter. Kaffe eller vad det var som serverade efter begravningen skulle vara i hemmet, sorgehuset som det hette då. Det var många som var bjudna till begravningen och släktingar från Karleby, min pappa och mina syskon samt farbror Gustav och faster Emma med familj i Haragården. Alla dessa var från Karleby, samt faster Emma Svensson i Falköping. Av dessa var det ingen som hade bil, det var grannar som skulle skjutsa eller taxi.
När vi vaknade denna dag som var begravningsdag och såg ut genom fönstret, var det ett yrväder och snöväder som vi aldrig tidigare skådat. Alla vägar var fullständigt ofarbara. Det är lätt att säga, sådant väder har vi haft många gånger, men denna dag och detta oväder var det många som mindes många år efteråt. Inga bilar kunde komma fram på vägarna. Vi som bodde i Velinga tog oss med knapp nöd till kyrkan. Nu var det så på den tiden att utrustningen för snöröjning inte var så bra. Ofta hände det att inte ens plogbilarna tog sig fram i de stora drivorna och då gick byns folk ut med snöskyfflar och skotta för hand. I det här fallet stod trafiken stilla tills ovädret hade slutat. Ingen från Karleby eller Falköping kunde komma till begravningen. Varför inte begravningen flyttades till en annan dag har jag ingen förklaring på.
Ett par av dem som skulle vara med att bära kistan kunde inte komma. På så vis fick kistan bäras av endast fyra personer. Först skulle kistan bäras från gravkapellet in i kyrkan, då gick två man en 15 meter före och skyffla snö så mycket de orka, ändå fick bärarna och vi övriga gå i minst två decimeter djup snö, det var ju full snöstorm. Efter jordfästningen skulle vi tillbaka samma väg för att komma till graven. Den låg strax intill gravkapellet. Kyrkan ligger på en höjd och begravningsplatsen ligger mycket lägre, trappor nästan hela vägen. I den djupa snön tog dom fel på trappstegen flera gånger och ramlade med kistan, trots att ett par man gick före för att hålla borta snön. Väl framme vid graven som var väl överlagd, drogs detta undan precis strax före innan kistan skulle sänkas, annars hade graven varit snöfylld. Det hade säkert inte tagit mer än en minut så hade yrvädret fyllt graven med snö. Prästen hade visst, tror jag, gått de sex kilometer från Daretorp till Velinga kyrka. Av denna beskrivning förstår ni att det var ett oväder som man inte glömmer.
För att sedan komma från kyrkan till Norrbacken plogades vägen med en stor träplog som drogs av två par hästar. Tack vare snälla grannar kunde vi ta oss fram.