täcke och en madrass. Mamma hjälpte mig naturligtvis att sy dockkläder. Vi hade en mamma och en pappa som var snälla mot oss men de krävde av oss att vi skulle lyda dem. En gång var vi olydiga mot dem, det var när vi bodde i Stora Skedvi, då gick Stig och jag ut på tunn is utan att fråga om lov. Isen höll, men när vi kom hem fick vi själva dra ner byxorna, det blev att smaka på björkriset. Vi gjorde aldrig om det utan löfte.
Vi fick även en syster till, Monica Elsa Margareta. Hon blev inte född hemma som Mats och jag, utan på Falu BB. Jag kan komma ihåg hur mamma satt på en pall i köket och hade henne i sitt knä när hon bytte blöja och lindade henne, lika var det med Mats. På den tiden skulle det vara två skjortor, en med krus på halsen och handleder, sedan stjärtlapp, blöja och mantel, sedan en linda kring magen. Tänk vad tvätt. När allt detta var undanstökat gav mamma dem mat. Jag fick ofta se efter både Mats och Monica och skjutsa dem i vagn. När Monica blev större kunde jag ha henne med när jag hälsade på min skolkamrat Inga Samuelsson, som bodde i Koberga.
Det var inte ofta som pappa var ledig, men när han var det, lekte han med oss barn. Det tyckte vi var roligt. Roligt hade vi när de körde in hö på sommaren, då var vi med och hoppade på höskullen, men pappa tyckte inte om det. På hösten 1939 blev jag sjuk, då kom doktor Wenne och han konstaterade att jag hade scharlakansfeber. Vi blev isolerade och jag blev inlagd på epidemisjukhuset i Hedemora, där skulle jag vara i sex veckor. Hemma rökte de lägenheten så smittan kom bort. När två veckor gått blev Mats sjuk i scharlakansfeber, han var drygt ett år, möjligt att han var ett och ett halvt år. Han fick ligga i sängen bredvid mig på sjukhuset. Det gjorde att jag fick stanna två veckor längre än jag skulle, för Mats var ju så liten så jag kunde inte åka ifrån honom. Under tiden jag var där började flera av barnen riva sig i huvudet och då konstaterades att det var huvudlöss. Då fick de som hade det en vit huva med någon vätska i på huvudet. Jag hade långt hår med flätor, de kontrollerade aldrig mig. När jag kom hem, då skulle jag vara hemma en vecka från skolan. Då upptäckte mamma att jag hade fullt med löss i

huvudet. Mamma kammade igenom mitt hår, jag tror dagligen, och tog död på löss och gnet (ägg). När jag sedan började skolan var jag helt fri från lössen. Jag gick i andra klassen när detta hände.
Efter sjunde klassen i skolan hade jag fortsättningsskolan kvar. Det var skolköket och sykursen samt tre veckors konserveringskurs. Skolköket och sykursen blev i Smedby. Lärare i skolköket, som låg intill Elwbacks affär, var Alvar Edholms fru Solweig. Vi hade vita förkläden och en snibb på huvudet som vi sytt i slöjden. Här fick vi lära oss att laga mat och baka, det var ju bra att få den undervisningen. Skolköket hade vi på hösten och på våren hade vi sykursen. En sång som vi sjöng under skolkökstiden och som var mycket populär var "Johanssons boogie woogie-vals". Den sjöng vi ute på bron när vi hade rast. Efter jul då sykursen började, sydde jag en helveckad kjol och jacka som var ljusblå och en vit blus. Detta var våren 1946 och då hade vi flyttat från kungsgården till Nordviken i Långshyttan. Från mars månad fick jag åka buss till skolan i Smedby. Under hösten 1945 blev det klart att vi skulle flytta för pappa skulle sluta som rättare. Han hade fått arbete på klosterverkens lossningsavdelning. Den första februari fick vi tillträde till villan i Nordviken. När flyttlasset gått var pappa och jag kvar i två veckor på kungsgården för att städa.
Den första mars slutade pappa sin tjänst på kungsgården. Jag vet att det var mycket kallt när flyttlasset gick, då en del av våra blommor frös. Några möbler blev kvar, bland annat pappas skrivbord. När pappa rensade där visade han mig avlöningslappar som han hade fått de första åren på kungsgården. Det var 60 kronor i månaden. Jag förstår varför dom ville ha gris och

höns samt få sätta potatis. Jag vet inte vad han hade i lön dom sista åren. Den sista februari 1946 hämtades dom sista sakerna och nu var hela flytten avslutad. En bidragande orsak till att pappa bytte arbete och flyttade till Långshyttan var att Stig hade fått arbete i Långshyttan. Det var lång väg att åka för honom och pappa var även nöjd att få byta arbete och göra denna flytt.
Det var stor glädje för mamma att komma till ett eget hus med både vatten, avlopp och toalett, det fanns även ett badrum fast det var i källaren. Nu hade vi också en egen trädgård. Huset låg så vackert till att mamma kunde se sjön Lången från köksfönstet. För henne betydde det väldigt mycket, för hon hade ju växt upp vid Vänerns strand. Vi hade hyresgäster som bodde på andra våningen, de hette Elsa och John Karlsson och hade en liten son som hette Jan-Olof. Sessan som var våran katt tyckte inte om flytten, hon försvann från oss. Vi fick höra att det fanns en katt i övre Nordviken som ingen kände till. En gammal tant gav henne mjölk och på så vis höll hon henne inne tills mamma kunde hämta henne i en kartong. Sedan fick hon vara inne till hon blev van att bo i huset.
Stig bodde inte kvar så länge till, då han fick arbete i Ludvika och flyttade dit. Pappa arbetade skift och då högg han i skogen på eftermiddagarna och nästa vecka var han i skogen på förmiddagarna. Varannan vecka jobbade han förmiddagarna vilket jag har haft mycket nytta och glädje av. Det var inte så lätt med ekonomin, nu hade han

amortering och ränta att betala på huset. Själv fick jag arbete hos Dina Carlsson i Skocentralen.. Efter en tid slutade jag där och började på JP-herrekipering, där fick jag pressa frackar och smokingar till dom som hyrde. Det gjorde jag på ett rum på andra våningen. Kläder som skulle ändras fick jag cykla till skräddare Sundström i Långsbyn. Jag fick även expediera lite. Jag var så kallad springflicka.
Nämnas kan att före innan jag började på JP arbetade jag på ålderdomshemmet Nystrand utanför Sala. En skolkamrat arbetade där och hon ville att jag skulle komma dit. Det var inget modernt ålderdomshem. På tredje våningen var det skurgolv och på rummen bodde fyra eller fem personer. Jag fick lära mig en hel del där, men det var jobbiga dagar och inte så mycket fritid. Min skolkamrat Elsa, hade släktingar i Sala som tillhörde Frälsningsarmén, så när tillfälle gavs, så var jag där på ett möte. Tiden i Sala blev inte lång. Pappa råkade ut för en olycka i järnverket och skadade sitt ben. Då fick jag sluta och åka hem för att hjälpa mamma. När pappa blev bättre fick jag arbeta i Långsbro filial nummer ett, Långshytte

handelsbolag i Bruket. Under tiden jag arbetade där flyttade affären till en nybyggd fastighet på andra sidan vägen. Den vi flyttade ifrån blev sedan bespisningslokal för skolan. Senare blev jag förflyttad till speceriavdelningen i huvudaffären nere i centrum. När den perioden var slut blev jag förflyttad till filialen i Svinö, nu hade jag lång väg att cykla. Även där var jag semestervikarie. På den tiden som jag arbetade i affärer var det ransoneringstid. Så det var mycket klistrande av kuponger. Därefter fick jag arbete i Skocentralen hos Eric Carlsson i Långshyttan, där blev jag kvar nästan ett och ett halvt år. Under den tiden hade jag två kilometer att cykla från Nordviken till Bruket. På eftermiddagen var jag hem och åt lunch, rasten var en timma. Därefter blev jag erbjuden en plats på ålderdomshemmet i Långshyttan. Där fick jag ett eget rum som ingick i lönen som var 140 kronor i månaden. Där började jag den första april 1950. När jag fick första lönen cyklade jag till Bruket och köpte mig en 40 öres chokladkaka som jag åt upp alldeles själv, det har jag aldrig gjort tidigare. Av mamma fick jag en liten glasskål till mitt egna rum, den har jag kvar ännu, även pappa var med i den gåvan.
I Långshyttan fanns en baptistförsamling som tillhörde Örebromissionen, där var jag med i sångarskaran och där fick jag även en väninna, Karin Bergström. Vi var med och hjälpte till i söndagsskolan och ungdomsarbetet. Det var mycket möten på den tiden. Det var sångövning på måndag eller tisdag kväll och bönemöte eller offentligt möte på torsdag eller lördag kväll. På söndag var det förmiddagsgudstjänst och kvällsmöte. Ibland var det mötesserier, då var det möte varje kväll utom måndagar. Karin och jag var ofta på ålderdomshemmet och sjöng för de gamla. Det var mycket uppskattat. Jag trivdes bra med arbetet på ålderdomshemmet, det hade jag även gjort på de andra platserna. Det var fin gemenskap med de som arbetande. Jag tyckte om att pyssla med de gamla, de var beroende av mycket hjälp. På den tiden fick vi biträden även sköta tvätten som även innebar strykning och mangling samt all städning.

Min tid på denna arbetsplats blev inte så lång, för mamma blev sjuk. Jag fick först begära ledigt från jobbet för att hjälpa till hemma. Först kom mamma in på sjukstugan i Långshyttan, sedan på Solbackens sanatorium. Vi som var hemma var pappa, Mats, Monica och jag. Första gången vi hälsade på mamma cyklade pappa och jag dit, då åkte vi vägen förbi Säter. Nästa gång cyklade jag själv och tog vägen över Hedemora. Mamma hade vatten i lungsäcken. De tog prover för de trodde det var TBC. Proverna skickades på den tiden till Stockholm. Det tog flera veckor innan svaren kom tillbaka. Detta var i juli 1950. På Solbacken fick hon ligga i en sal för fyra, det var ungdomar som låg i samma sal. De var inte så sjuka, de hade mycket spex för sig. Mamma var mycket dålig då. När jag kom och hälsade på henne var hon mycket ledsen. Hon hade legat i feber sedan hon kom till Solbacken och var mycket svag. Så hände det sig att hon sträckte sig efter vattenglaset en natt och välte då ut glaset. När de sedan kom för att torka upp det var de väldigt arga på mamma för att hon hade vält ut det. Mamma var ju väldigt sjuk. Jag förstår att mamma hade det väldigt svårt. Så fick mamma en ny patient i sängen bredvid, hon hade fått lungblödning för tionde gången. När hon kunde gå upp tittade hon på mammas journal, där stod det att hon skulle ha särskild kost, men det hade hon inte fått. Mamma fick lika mat som de övriga. Hon sade till personalen och efter det fick hon den mat hon skulle ha. Sedan mådde mamma mycket bättre. Proverna kom tillbaka, det var inte TBC. Då blev det bestämt att klockan åtta på morgonen skulle en ambulans hämta henne och åka till Falu lasarett. På morgonen skulle mamma göras i ordning för resan, men det kom ingen och gjorde det förrän i sista stund. Då jäktades det så mamma var alldeles slut när hon kom in i ambulansen. På kvällen klockan tio fick vi bud genom telefon att vi skulle åka in till lasarettet, nu var mamma mycket dålig. När vi kom dit fick vi det beskedet att inte nämna till henne hur dålig hon var. Tant Anna från Långsbyn kom hem och var hos Mats

och Monica när pappa och jag tog en taxi till Falun. När vi kom in till mamma, det första hon sa till oss var "tror ni att jag skall dö nu?". Vi sade att vi ville se hur det var efter resan från Solbacken. Stig låg inkallad på regementet i Falun. Pappa försökte få tag på honom så att han kunde komma till lasarettet. Han fick ingen permission, inte förrän pappa ringde och talade om att mamma fått sluta. Då fick han permission men då var det för sent. Pappa och jag vakade hela natten, på eftermiddagen den dagen kom läkare in till mamma, då fick vi gå ut. Sedan talade de om att det var bara frågan om timmar innan mamma skulle sluta. Mellan ett och två kom sköterskor in med gummibindor och lindade om hennes ben. Det var för att det inte skulle bli för svårt för mamma. Sedan läkarna hade varit inne hos mamma, hade pappa och jag en bönestund tillsammans med mamma. Då fick vi överlämna henne till Guds hand. Mamma frågade mig sedan om jag ville hjälpa pappa med Mats och Monica, det lovade jag. När klockan var kvart över tre blev mamma medvetslös och en kvart i fyra fick hon sluta, det var den sjuttonde oktober 1950.
Läkarna var väldigt rara mot oss, det var två stycken, de ordnade så att vi fick kaffe och smörgås innan vi skulle åka hem. Vi kunde ej få veta vad som orsakade mammas död för papperen från Solbacken skulle gås igenom först. Vi tog taxi hem. Det blev sedan att ordna med begravningen. Vi kontaktade Dahlins begravningsbyrå som hämtade mamma från lasarettet till gravkapellet i Långshyttan. Där hade vi en kort andaktsstund då locket på kistan var avtaget. Det såg ut som om mamma sov. Begravningen hade vi sedan i Elimkapellet, officiant var pastor Elof Eriksson från Pingstförsamlingen i Hedemora. Släktingar kom från mammas sida från Kållandsö och från pappas sida från Falun och Svärdsjö. Efter begravningen och att kistan var sänkt i graven på kyrkogården i Långshyttan hölls en minnesstund i Elimkapellet. Nu skulle jag vara hemma och sköta hemmet. Så jag fick säga upp min plats på ålderdomshemmet.

Nu går berättelsen tillbaka till då när Birgit och jag hade träffats. Vi förlovade oss den 15 april och åkte buss till Hedemora denna morgon och köpte ringar. Därefter gick vi till Elbys foto och fotograferade oss, en serie med en 20 bilder. Så var det dags att ta bussen hem. När vi var tillbaka i Långshyttan gick vi in på mitt rum som jag hyrde av Holmbergs och som låg längst ner i Svältbacken. Där växlade vi ringar. Nu var vi förlovade. Detta firade vi med lite festligheter tillsammans med Birgits far och syskon i Birgits hem i Nordviken. Även Dina och Eric Karlsson från Skocentralen var medbjudna. Detta var en stor fest för oss.
Så går tiden. Skolåret är slut och vi beslutar oss för att