Strax innan Albert dog hade vi sålt Norrbacken. Så lite längre fram på våren flytta vi, faster Hulda och jag, till Grindstugan på Berga gård som ägdes av baron och friherrinnan von Essen, en flytt på drygt en kilometer. Nu var jag 14 år. Här behövde vi inte använda fotogen för belysning. Det var en skön känsla att bara vrida på strömbrytaren så lyste lampan, strömbrytarna på den tiden var sådana. För övrigt inga bekvämligheter, vatten fick vi hämta i köket på herrgården och slasket fick vi bära ut bakom en mur och så var utedasset en 50 meter bort.
Nu kunde vi skaffa en riktig radio, förut hade vi bara haft en hemmagjord kristallmottagare med hörlurar, ofta med dålig mottagning. Radiolicensen var på den tiden tio kronor om året. Nu var det fest när man kunde höra på radio utan hörlurar. Huset innehöll ett rum och kök samt en kall vind. Värmen fick vi från köksspisen och i rummet en kakelugn. Hyran var 12 kronor i månaden inklusive elström som endast användes till belysning. Kilowattpriset tror jag var två eller tre öre. Den enda elektriska apparat vi ägde var en radio.
Här bodde vi till den 23 oktober 1944, då vi flyttade till ett litet hus i Tidaholm. Under denna tid som vi bodde i Grindstugan arbetade jag som lilldräng på Berga gård, hos von Essen, och ett och ett halvt år hos Gillis Johansson i Sjogerdala.
Att hugga i skogen, fälla träd samt kvista och kapa, när allt skall ske utan motorredskap kan vara rätt jobbigt. Det var inte lätt för mig som ung grabb på 15 år att hänga med en äldre dräng. Tänk bara att hålla i ena ändan på en stocksåg, en sån där med brett blad och ett handtag i varje ända och stå framstupa och såga ner ett stort träd. Sedan kom kvistningen som skedde med handyxa. Tur var att jag var med och högg i skogen som dräng med månadslön. Med min styrka hade jag inte tjänat mycket på att hugga och fått betalt efter mängden. Jag var anställd av Gillis Johansson i Sjogerdala. Vi skulle till skogen även om det var mycket kallt.
Detta var en av krigsvintrarna. Året var 1941 och denna februaridag var det närmare 30 grader kallt. Kaffe i termos och bredda smörgåsar hade vi med oss. Det gällde att klä sig ordentligt. Det gjorde jag, men när de fick reda på att jag bara hade ett par sockor i stövlarna, krävde de att jag satte på mig ett par till. Jag gjorde det, det blev lite trångt. Så gick vi till skogen och högg en stund. Det var kallt men det gick att hålla sig ganska varm med att jobba hårt. När det var kaffedax gick det inte att sätta sig utan det var att stå upp vid en vedstapel. Ställa koppen på ett lämpligt ställe, ta ett bett på smörgåsen och springa ett varv kring vedstapel. Sedan ta lite kaffe igen. Så kafferasten blev inte lång. Men så började jag frysa om den ena foten. De dubbla sockorna gjorde att jag inte kunde röra på tårna. Jag satte mig på en stubbe och tog av sockorna på den foten som jag frös om. Gnuggade foten och satte på endast en strumpa. Sedan var jag tvungen att gå hem. Nu var det bättre plats i stöveln och väl hemma frös jag inte längre om foten. Hade jag haft endast ett par sockor hade jag klarat dagen. Jag förfrös inte fötterna som tur var.
Som ni nog förstår var det helt andra bestämmelser för skogshuggare på den tiden. Det fodrades inga uppvärmda kojor och det var inte någon åldersgräns för vad man fick utföra. Jag tog ingen skada av detta, man fick lära sig att arbeta. Trots sådana här saker var det mycket bra att vara dräng hos Gillis. Det var alltid bra mat och alltid på bestämda tider. Månadslönen var 35 kronor samt mat och rum samt tvätt.