I Tidaholm blev det också ett rum och kök. Inte heller här fanns det några bekvämligheter, men det fanns en brunn på gården med vevanordning, en kedja med en hink. Här fick vi betala 20 kronor i månaden plus ström. Värmekällan var en vedspis i köket och från den en värmeslinga i muren till rummet. Här hade vi likström, så det var att byta till en likströmsradio.
Faster Hulda blev sjuk strax innan vi flytta till Tidaholm, så boendet där blev mycket kort för henne. Först kom hon till lasarettet i Falköping och efter en kort tid till sjukstugan i Tidaholm. Där fick hon sluta sitt liv den 3 juni 1945. Den här begravningen var det också problem med. Det var en stor lantbruks- och hantverksutställning i Tidaholm. Stora hotellet var uppbokat, skolor var utställningslokaler. Massvis med tillresande som fyllde alla rum och lokaler. Detta var 1945. Det var omöjligt att få någon plats för servering efter begravningen. Efter att hon var lagd i kistan skulle den transporteras från Tidaholms sjukstuga till gravkapellet på Velinga kyrkogård.
Denna transport skedde med en lastbil som jag fick beställa från lastbilcentralen i Tidaholm. Nu var det sommar och varmt och begravningen kunde inte ske förrän efter en vecka. Något kylrum fanns inte att ställa kistan i, gravkapellet var ju varmt. När begravningen skulle ske var kistan redan nersänkt i graven. Denna gång blev begravningsakten vid den öppna graven. Serveringen blev i ett hem strax intill kyrkogården. Denna gång kunde alla som ville vara med på begravningen, men ingen bärare behövdes.
På hösten 1943 slutade jag min anställning som dräng på Stommens gård i Karleby. Jag sökte ny plats som dräng, men det fanns ingen att få. Fick då tips om att Marbodal i Tidaholm tog in folk. Jag tror att timpenningen skulle bli 35 öre i timman. Tidigt en morgon på hösten 1943 infann jag mig i omklädningsrummet på Marbodal. Då var det en annan arbetare som tydligen tänkte sunt om min framtid, jag var då sjutton och ett halvt år. Här är ingen framtid, att stå vid en maskin och mata in träbitar. Gå till verkstadsskolan istället, där får du lära dig ett yrke.
Så blev det. Kom dit och träffade rektorn, han var mycket trevlig, han hette Lidhed. Så ställde han frågan vad jag ville lära mig. Här tvekade jag inte, utan svarade bilmekaniker. Den avdelningen var fulltecknad med elever. Så talade han om att på avdelningen för möbelsnickare fanns det plats. Dom var sju och skulle ha åtta. Min fråga blev, hur lång tid tar det att bli möbelsnickare? Svaret blev för mig ganska överraskande. Minst fyra år, det var lång tid. Binda sig för fyra år, det var ju inte säkert att mitt intresse räckte så länge. Så fråga jag, om jag börjar, måste jag gå fyra år. Svaret blev, det kan ingen tvinga dig till, om du tröttnar och vill sluta så får du det. Nu var beslutet självklart, jag börjar.
Nästa dag infann jag mig och då hade terminen börjat för ca tre månader sedan. Fick en bänkplats i snickeriavdelningen med läraren Gunnar Karlström. Här stortrivdes jag och gick hela de fyra åren och sista året 1947 avlade jag slutprovet som hette Gesällprov, en byråsekretär i pyramidmahogny. Efter detta fick jag jobb på AB Tidaholms möbelfabrik hos Thuren och Söderholm. Efter fyra år på verkstadsskola skulle jag väl kunna få full lön på fabriken, som nybörjare blev det reduserad lön, detta ändrades efter hand. Efter ett tag började jag tänka, har jag nu lärt mig att snickra skulle jag kunna använda mina kunskaper på ett bättre sätt än att stå på en fabrik och montera ihop möbler.
Nästa steg var att jag gick till arbetsförmedlingen och tog reda på möjligheten att bli slöjdlärare. Här fick jag all information som behövdes. Först skulle jag praktisera hos en erfaren slöjdlärare i minst 200 timmar. Detta var lätt att få, det blev hos slöjdläraren i Tidaholms folkskola. 1948 när jag fullgjort dessa praktiktimmar sökte jag mig till slöjdlärarseminariet i Nääs Floda. Denna ansökan skötte arbetsförmedlingen om. Sommaren 1948 gick jag denna femveckorskurs, efter detta tillbaka till möbelfabriken. 1950 gick jag en lika lång kurs på Nääs, denna kurs var betygskurs, den förra var intygskurs. Efter betygskursen fick jag behörigheten att undervisa i träslöjd.
Nu var det att uppsöka arbetsförmedlingen igen för att få en slöjdlärartjänst. Enda kravet jag hade var att den skulle vara inom Sveriges gränser. Dom bevakade lediga tjänster. Varje dag när jag åkte från fabriken passerade jag arbetsförmedlingen och gick in och frågade om det kommit in något. Detta blev ju lite tjatigt. Nu vet jag inte om det var mitt förslag eller om det var deras på arbetsförmedlingen, att när det fanns en ledig tjänst så skulle dom sätta upp en tidning i fönstret som är mot gatan. När jag såg en tidning där så var det bara att gå in och ta reda på var tjänsten fanns. Så en dag i slutet av november 1950 stod tidningen där i fönstret. Glad stegade jag in och fick veta att i Nittorps församling i närheten av Limmared sökte en lärare i slöjd vid fortsättningsskolan. Denna tjänst sökte jag och fick den. Så kom jag tillbaka till möbelfabriken för att söka om tjänstledigt för sex veckor som denna tjänst varade. Nu är det så att jag tagit ledigt vid flera tillfällen tidigare för praktik och kurser på Nääs. Nu var det stopp, nu gick det inte att få mer ledigt. Nu var enda utvägen att jag sade upp mig, så i slutet på november 1950 slutade jag som möbelsnickare och övergick till slöjdläraryrket.
Fortsättningen blev så att innan denna sexveckorsperiod var slut fick jag ett meddelande om att jag fått tjänst som lärare i slöjd, även denna gång i fortsättningsskola. Platsen var Långshyttan. Detta var i korta drag, men ändå en redogörelse om vägen till ett yrke. Sedan har detta med snickeri utvecklats vidare med att jag snickrat med inredningar på hus, byggt om och flyttat väggar och även byggt ett hus. Så till sist kan jag sammanfatta det hela med mina planer, det blev inte riktigt som jag tänkt mig från början. Jag ville bli bilmekaniker men blev snickare. Detta var nog bäst ändå.