Detta är en berättelse om min barndom, det som berättats för mig och det jag kommer ihåg från min uppväxttid. Jag heter Birgit Anna Maria Andersson och är född Eriksson. Min mamma heter Elsa Fredrika Karlsson och pappa heter Erik Albert Eriksson.
Mamma var från Kållandsö och hade sju syskon, varav fem hette Svensson och tre Karlsson i efternamn, vilket berodde på att vid den tiden ändrades flickornas namn när de gifte sig. De äldsta systrarna som var Signe, Anna och Elsa fick efternamnet Karlsson och de övriga barnen, Herman, Ingeborg, Gerda, Axel och Harald fick efternamnet Svensson. Signe, gift med Torsten Granath. Anna, gift med Torstens bror Axel Granath. Min mamma Elsa, gift med Erik Eriksson. Herman, gift med Greta. Ingeborg, gift med Anders Andersson. Gerda, gift med Erik Alfredsson. Axel, gift med Margareta (Greta). Harald, gift med Lilly.
Deras hem var Frössviken intill Vänerns strand på Kållandsö. Det var där som mamma växte upp. Mamma hade en kusin som hette Simon, han tyckte mycket om mamma. Men så hände det sig att det kom en lantmätare till Kållandsö som hette Erik Eriksson och han fattade kärlek till min blivande mamma och det ledde så småningom till att de gifte sig och bosatte sig i Julita socken i Södermanlands län på en gård som heter Djupkärr. Eller rättare sagt på Långkärrs gård i Julita. Djupkärr var ett torp under Långkärrs gård, där hade de kor, grisar och höns. Mamma fodrade hönsen med majs och det blev stora, fina ägg som hon sålde på torget i Katrineholm. Där hade hon kunder som väntade på henne för de ville ha hennes fina ägg.
Här kommer ett litet äventyr som mamma berättade för mig om min bror Stig. Mamma gick ut ett ärende och när hon kom in stod Stig framför hörnskåpet i köket och hade plockat sin lilla famn full med ägg, där flera fallit i golvet och gått sönder.
De grannar vi hade var en gammal tant och farbror, jag tror de hette moster Hanna och morbror Karl, dit gick Stig ofta när han var så stor att han kunde gå. Under tiden vi bodde i Djupkärr fick mamma en flicka som var dödfödd. Sedan blev min bror Stig född och när han var två år föddes jag. Året är nu 1931 och jag är född den 15 april.
I Julita fick vi besök av goda vänner från Stockholm, Anna Olsson och hennes man, samt deras dotter Karin. Anna var duktig på att skriva vers. Det står i verserna att jag hette Bibbi, orsaken var att Stig inte kunde säga Birgit, utan det blev Bibbi, som jag sedan fick heta. Här följer verserna sommaren 1931 när de hälsade på.
Med dessa verser får du en liten inblick i hur det var på Långkärrs gård. Jag var ju bara några månader gammal då. Sedan jag blivit gift har pappa varit med oss, Birgit och Rune, till Julita, så vi har sett var Stig och jag är födda. Vi var in i huset och såg platsen där sängen stått där vi föddes. Då hälsade vi även på en person som jobbat där Erik var arbetsledare. Han berättade i all korthet hur det var och att Erik var en duktig arbetsledare. Rasterna fick inte bli för långa. Då påminde han Erik om en kafferast ute på åkern. Kommer du ihåg när du tyckte att kafferasten skulle vara slut, men alla var inte klara. Då sade du att alla som är färdiga börjar nu att arbeta och de som inte är klara de börjar också. Då kände sig Erik lite träffad, han hade ju ansvaret för att arbetet skulle utföras. Rasten var ju slut.
Året är nu 1931 och pappa blev erbjuden en rättarplats på Rasbo gård i Gussarvshyttan, Stora Skedvi i Dalarna av Anna Rasbo som ofta var ner till Julita. Vi flyttade dit på hösten. Året är 1931 och vi bor i Gussarvshyttan. Fröken Rasbo bor inte där hela tiden utan som vi förstår av det föregående tillbringar hon en del av sin tid i Julita. På Rasbo gård i huvudbyggnaden bodde en gammal moster och hennes broder, vi bodde i flygelbyggnaden.
Mitt emot oss bodde de som skötte ladugården. När vi bott där en kort tid fick vi stora utslag på hela kroppen och då konstaterades det att vi hade vägglöss i huset där vi bodde. Vi fick flytta in i stora byggnaden medan de rökte ut där. Det var inte så trevligt där. Vi fick använda samma skafferi som husets folk. De två syskonen, tant och farbror hade sin mat där. Där stod det köttfärs där maskar krälade i och det påpekade mamma för dem. Hon fick till svar att det gjorde inget, för när det blev saltat och pepprat och stekt så kändes det inte. Efter några dagar fick vi flytta in i vårt hus igen.
Jag kommer inte ihåg så mycket från Rasbo, men jag hade två lekkamrater, en hette Inga-Lisa Norgren och Gertrud. Tant Elin och farbror Karl, de var mycket snälla mot oss. Det jag kommer ihåg därifrån är en julafton, det var den julafton jag fick min dockvagn. Det kom in en tomte och jag var så bekymrad för att inte pappa var hemma, men tomten fick i alla fall dela ut sina julklappar. Vi var så rädda så vi höll oss mest intill mamma och vi fick våra paket.
I mitt paket låg det en dockvagn, den har jag kvar än idag. Mamma talade om att pappa var ute hos hästarna. Hon kunde inte förstå varför han aldrig kom in. Det var ju klart, det var ju pappa som var jultomte. Det visste vi inte då.
Vi bodde inte där så länge, jag tror vi flyttade därifrån 1935. Då flyttade vi till Husby kungsgård i södra Dalarna där pappa fått arbete som rättare, det låg ett par mil norr om Hedemora i Husby socken.
Där fick vi en lägenhet på två rum och kök. Det var en flygelbyggnad och där bodde vi ensamma förutom att ena ändan av huset var inredd med mangelbord och bagarstuga. Vi hade inte vatten och avlopp inne. Vatten fick vi hämta i en kran mitt ute på gården, slasken fick vi bära ner i älvbacken. Det var inte så ovanligt på den tiden. Mitt emot oss var ett hus med lägenhet för dem som skötte ladugården. Hon var änka och hette Elin Jansson och hade fem barn, Kalle var äldst och hjälpte till i ladugården. De övriga var Sven, Vilma och Åke som var lika gammal som jag samt Erik. De hade cirka femtio kor, ungdjur och två tjurar. Vi köpte mjölk på gården. Smör, ost och messmör skickade vi efter med mjölkbilen från mejeriet i Långshyttan. Patron Edholm hade en kvarn där vi kunde köpa hårt bröd i stora kartonger. Patron Hjalmar Edholm med fru Edla ägde herrgården, jag tror den var på 165 hektar åkermark och en hel del skog. En stor gård för att ligga i Dalarna.
Patron Edholm var same från Arjeplog i Lappland. Varje vinter åkte han dit upp. När han kom tillbaka hade han med sig frusen fisk och renkött. Han ägde renar där uppe. En gång fick jag ett par lappskor av renskinn, vilket jag var ensam att äga. Orsaken att jag fick dem var att jag var lekkamrat med hans barnbarn Gunilla. Patron hade även en handelsträdgård. På sommaren kom han med gurkor och tomater som vi fick, det var mycket välkommet. Patron ville alltid oss så väl. Här passar det att berätta en solskenshistoria. Patrons fru Edla gick ut i trädgården för att plocka spenat, det skulle bli en stuvning till middagen. Senare på dagen kom trädgårdsmästaren Isaksson till patron och var arg för att någon hade skövlat deras ringblomsland. Patrons fru Edla var intresserad och ville se vad som hade hänt. Isaksson visade då henne bedrövelsen i drivbänken. Då sade hon: Här har jag plockat spenaten som vi åt till middagen. Då kunde Isaksson inte annat än skratta.
På gården fanns cirka 16-17 hästar, ett svinhus med mycket grisar, där även mamma hade en gris. Hon hade även en sugga med smågrisar en gång. Även en massa höns och kalkoner fanns på gården. Pappa var ju anställd som rättare, det var ju inte bara att sätta arbetarna i arbete. Han hade ju också allt ansvar föra att sköta hästarna. Innan arbetsdagen började skulle han vara klar med utfodring av hästarna, de skulle även ryktas. Detta skulle vara klart när ordinarie arbetsdag började. På så vis började pappas arbetsdag klockan fem på morgonen och strax före sju kom han in för att äta frukost. Klockan sju skulle han vara ute igen för att ge arbetarna sina uppgifter.
Det fanns många hus som hörde till kungsgården, däribland en kvarn samt ett gammalt mejeri och Trevlingshem med fyra bostäder. Där bodde mjölnare Eskil Hedlund med familj, målare Hjalmar Karlsson med familj samt Karlgren och Olof Karlsson som båda arbetade på kungsgården. För övrigt fanns det ett uthus av alla möjliga slag som hör till en stor gård. På gården fanns en flicka som jag hade att leka med, det var mjölnare Hedlunds dotter Doris. Det var lite långt dit så vi kunde inte vara tillsammans så ofta. Annars var det bara pojkar att leka med. En bit bortanför Trevlingshem hade vi en plats där vi kunde bada i Dalälven. När det blev tid för mig att börja skolan hade vi bara att gå över älvbron till skolan, vilket innebar att vi inte behövde ha matsäck med oss. Vi sprang hem till mamma och fick choklad och smörgås.
De första åren på kungsgården behövde jag inte hjälpa till så mycket hemma. Ibland kunde det hända att mamma ville vara hemma utan barn. Det hände särskilt en gång, jag var sju år och då sade mamma att jag skulle gå till hennes väninna, tant Valdy. Sedan när jag kom hem överraskade de mig genom att visa upp en ny familjemedlem, en liten bror som fick heta Mats. Vi hade en hemsyster som hette Berta första tiden. När hon slutat fick jag hjälpa till med disk och det jag kunde. Stigs arbete var att bära in ved, han var inte så glad för det men måste göra det ändå. Mamma och pappa hade inte råd att köpa dyra leksaker åt oss. Jag vet att jag bad mamma att spara tomma förpackningar och burkar som vi sedan använde när vi lekte affär. Ibland lekte vi bondgård och då lade vi upp småstenar som blev ladugård med bås för korna. Grankottar hämtade vi och satte i tändstickor som ben, det blev kor. Små tallkottar blev får.
Patrons dotter Märta tyckte väldigt mycket om barn, så när Mats blev lite större tog hon hand om honom. Då behövde inte jag vara barnvakt och fick istället gå ut och leka, det tyckte jag om. Patron hade en dotter som hette Dagmar som var gift med provinsialläkaren Emil Holmberg, de hade sex barn. De hette Ulla och Ingrid, sedan var det Malin som dog när hon var tonåring, samt Stig. Sen kom Gunilla som var ett år yngre än jag och som blev min lekkamrat när de var till kungsgården.
Deras yngste son hette Ulf. Gunilla och jag hade mycket roligt tillsammans. Ofta var vi inne i patrons och hans frus rum, men vi var också uppe i tredje våningen och härjade i garderoberna för där fanns det gardiner och gamla kläder som vi klädde ut oss i. Någon som inte var så glad i det var, får vi förstå, Gunillas mormor Edla. Vi ställde till det när vi lekte. "Låt dem hållas, de har ju roligt", sa Gunillas morfar.
En jul fick Gunilla en babydocka i julklapp, den var stor och fin, den lekte vi med och hade väldigt roligt. På somrarna höll vi till i lekstugan som fanns ute på gården, den var vit med gröna knutar och grönt omkring fönstren och en grön dörr, den var mycket fin. Var fullt möblerad med soffa, bord, två stolar, hörnskåp och riktig spis utrustad med kastruller, stekpanna och pannkakslagg. I hörnskåpet fanns full utrustning med porslin såsom tallrikar, koppar och fat och skålar. Två fönster hade stugan där det var gardiner och på bordet en duk. Här dukade vi upp till fest. Ibland hämtade vi saker från herrgårdens kök där två hembiträden var anställda. En dag hade de haft pannkakor till middagen, då fick vi med oss pannkakssmet som vi gräddade och åt i lekstugan. För mig var det fantastiskt att få vara med Gunilla och leka. Hon hade ju så fina saker som inte jag hade.
På somrarna när korna skulle ut på bete var vi ofta med och hade en käpp som vi motade på dem med. Vi kunde ju inte följa pappa i arbetet, då hindrade vi honom, han var ju anställd. När det skulle sättas potatis på gården fick alla som var anställda, och som ville ha potatis satta för eget bruk vara med och sätta sin egen potatis. I gengäld skulle någon från varje familj hjälpa till vid sättningen och upptagningen av gårdens potatis. Mitt arbete var då att vara barnvakt, men tidvis när jag blev lite äldre fick jag hjälpa till ute i potatislandet. När det var aktuellt med potatisen fick jag alltid ta ledigt från skolan. Det kallades potatislov.
När det var söndag följde vi med mamma och pappa till Betania på gudstjänst klockan 11. Det var Lars Sallin som predikade. Hans fru Rut hade söndagsskola klockan två på eftermiddagen. Jag gick i söndagsskola tills vi flyttade till Långshyttan 1946. På juldagens eftermiddag hade vi julfest i Betania, då vi som elever fick medverka. Vi sjöng och läste verser. Där serverades kaffe till de äldre och saft till barnen. Innan vi gick hem fick vi en påse med godis. På sista tiden flyttades julfesten till annandag jul. Till jul gick pappa ut i skogen och högg en julgran, den sattes in och kläddes på julaftonens förmiddag. Mamma hade bakat pepparkakor och andra julkakor så att det skulle vara lite extra till julen. Vi barn var alltid så förväntansfulla till julafton, för då skulle tomten komma med julklappar. Som vanligt lyckades aldrig pappa vara inne när tomten kom, han var ju som vanligt ute hos hästarna. Det trodde vi på. Våra julklappar bestod mest av nyttosaker såsom kläder av olika slag såsom vantar och strumpor. Ett paket innehöll alltid en leksak. När vi ätit lutfisk och risgrynsgröt fick vi tända ljusen i granen. På juldagsmorgonen åkte vi alla spark till julottan som var klockan sju i Betania. Det var stämningsfullt när alla stod upp och sjöng den fina julpsalmen "Vad hälsad sköna morgonstund". Efter julottan bjöd mamma oss på kaffe och saft och de goda kakorna som hon bakat till jul.
Före jul var det julbasar i kommunalsalen, då även ett luciatåg var med. En söndag före jul var det julskyltning. Vi hade tre affärer, en i Koberga, samt Elvsbacks och Konsum i Smedby. Hela den söndagen var alla skyltfönster dolda med papper. När det blev mörkt på eftermiddagen togs papperen bort. Då åkte vi spark för att se vad som fanns i alla fönstren. Det var tomtar som lekte med leksakerna och visade olika saker och mycket folk passade på att se det som affärerna hade att sälja till jul. Ingen affär hade någon försäljning, det var bara att titta. Den sista dagen före jul såg vi alltid fram emot, då hade vi inga lektioner, då hade vi bara roligt. Dagen slutade med ringlekar i gymnastiksalen, då alla i skolan var med.
Hemma hade vi en orgel, den kunde pappa ackompanjera på, så på söndagseftermiddagarna då pappa var ledig brukade vi spela och sjunga ur Segertoner. Ibland på söndagseftermiddagarna var vi på gudstjänst i Betania. Om inte alla var med så fick ingen vara ute och leka under gudstjänsttiden.
När jag började i småskolan hade vi en lärarinna som hette Elsa Vigardt. Vi var nio flickor och en pojk i klassen. Pojken hette Åke och bodde granne med oss. När vi skulle sätta oss i bänkarna skulle vi vara två och två. Då sprang Åke och jag emot varandra, för vi skulle sitta ihop. Vi tyckte det var naturligt för oss, vi kände ju varandra sen förut. När vi skulle börja skolan efter jul då hade vi ändrat oss, då ville vi inte sitta bredvid varandra. Vi gick två år i småskolan, sedan flyttades vi till folkskolan, då fick vi flytta in i stora skolhuset. När vi gick i tredje och fjärde klassen hade vi en lärarinna som vikarierade en tid, hennes namn kommer jag inte ihåg. Klassföreståndare var Einar Lundgren. Honom hade vi till och med sjätte klass. I tredje och fjärde klass hade vi Elsa Wigardt som slöjdlärare och i femte och sjätte klass fröken Stina Weik. När jag gick i sjätte klass sydde jag en klänning som jag hade på examen. Tyget som jag sydde av var brunt och gulrandigt med blå blommor på.
När det var examen tyckte vi alla att det var väldigt roligt, då skulle skolsalen smyckas med blommor och vi skulle även ha med en bukett att sätta på vår bänk. Den skulle placeras där bläckhornet hade sin plats. Det skulle även ritas något vackert på svarta tavlan. Under examen kom mammor och även pappor som var lediga och lyssnade på oss. Då var det alltid en lektion då läraren förhörde oss. Det kändes skönt när den lektionen var över, men vi kunde i regel svara på frågorna vi fick. Sedan samlades alla lärare, barn och föräldrar i kyrkan. Där sjöng vi "Den blomstertid nu kommer". Kyrkoherden talade och önskade oss ett fint sommarlov och som avslutning sjöng vi den kända sommarpsalmen "I denna ljuva sommartid". Glada och lyckliga lämnade vi skolan för ett härligt sommarlov. Innan vi hade examen i sjätte klass hade vi en skolutflykt, då cyklade vi till Stora Tuna i Gustavs, vi låg över i Buskåkers värdshus. Dagen efter på eftermiddagen cyklade vi tillbaka hem till Husby.
Den sommaren drunknade vår lärare Einar Lundgren, året var 1943. Han hade varit ute och cyklat och blivit svettig och varm, badade i Dalälven och fick kramp. Hans dotter Kerstin skulle rädda honom, men det gick inte. Till hösten i sjunde klassen fick vi en annan lärare som hette Jon Sunnerheim, detta var hans första tjänst. Han gifte sig senare med vår förra lärares äldsta dotter Ulla Lundgren.
Mamma och pappa tillhörde pingstförsamlingen i Hedemora. Det var inte så ofta vi kunde vara med på mötena där, det var nästan två mil att cykla. Årsmötena var vi för det mesta med på, de hölls i januari, då åkte vi buss. Mamma och pappa hade goda vänner i Hedemora som vi brukade hälsa på mellan mötena. Pastorerna i församlingen hette Gunnar Jogensjö och Bo Hörnberg. Två somrar var jag tillsammans med Rut Gunnarsson från Svinö på ungdomsmöte i Bodarna, Nordansjö. Vi cyklade dit, jag var 13 år första året. Programmet bestod av mycket bibelstudium. Vi fick lämna in skriftliga frågor som besvarades vid ett särskilt tillfälle. En del kvällar hölls offentliga möten med vittnesbörd och mycket sång. Den veckan blev jag frälst och på söndagens avslutningsmöte var det dopförrättning, då jag med flera andra fick döpas till Kristus i sjön Viggen av Gunnar Jodensjö. Det har jag aldrig, aldrig ångrat. Det blev ju fritid mellan mötena, då samlades vi omkring Bo Hörnberg, han var väldigt duktig att berätta. Han hade fin humor och det blev många glada skratt. Det var roligt att komma hem och berätta att jag lagt mitt liv i Guds hand och blivit döpt. När det sedan var bönemöte hemma hos Elin Douhan var även jag med.
Jag har alltid tyckt om att leka med dockor och när jag blev lite större försökte jag även att sy dockkläder. Mamma hade ju utrustat min dockvagn med lakan, kudde, täcke och en madrass. Mamma hjälpte mig naturligtvis att sy dockkläder. Vi hade en mamma och en pappa som var snälla mot oss men de krävde av oss att vi skulle lyda dem. En gång var vi olydiga mot dem, det var när vi bodde i Stora Skedvi, då gick Stig och jag ut på tunn is utan att fråga om lov. Isen höll, men när vi kom hem fick vi själva dra ner byxorna, det blev att smaka på björkriset. Vi gjorde aldrig om det utan löfte.
Vi fick även en syster till, Monica Elsa Margareta. Hon blev inte född hemma som Mats och jag, utan på Falu BB. Jag kan komma ihåg hur mamma satt på en pall i köket och hade henne i sitt knä när hon bytte blöja och lindade henne, lika var det med Mats. På den tiden skulle det vara två skjortor, en med krus på halsen och handleder, sedan stjärtlapp, blöja och mantel, sedan en linda kring magen. Tänk vad tvätt. När allt detta var undanstökat gav mamma dem mat. Jag fick ofta se efter både Mats och Monica och skjutsa dem i vagn. När Monica blev större kunde jag ha henne med när jag hälsade på min skolkamrat Inga Samuelsson, som bodde i Koberga.
Det var inte ofta som pappa var ledig, men när han var det, lekte han med oss barn. Det tyckte vi var roligt. Roligt hade vi när de körde in hö på sommaren, då var vi med och hoppade på höskullen, men pappa tyckte inte om det. På hösten 1939 blev jag sjuk, då kom doktor Wenne och han konstaterade att jag hade scharlakansfeber. Vi blev isolerade och jag blev inlagd på epidemisjukhuset i Hedemora, där skulle jag vara i sex veckor. Hemma rökte de lägenheten så smittan kom bort. När två veckor gått blev Mats sjuk i scharlakansfeber, han var drygt ett år, möjligt att han var ett och ett halvt år. Han fick ligga i sängen bredvid mig på sjukhuset. Det gjorde att jag fick stanna två veckor längre än jag skulle, för Mats var ju så liten så jag kunde inte åka ifrån honom. Under tiden jag var där började flera av barnen riva sig i huvudet och då konstaterades att det var huvudlöss. Då fick de som hade det en vit huva med någon vätska i på huvudet. Jag hade långt hår med flätor, de kontrollerade aldrig mig. När jag kom hem, då skulle jag vara hemma en vecka från skolan. Då upptäckte mamma att jag hade fullt med löss i huvudet. Mamma kammade igenom mitt hår, jag tror dagligen, och tog död på löss och gnet (ägg). När jag sedan började skolan var jag helt fri från lössen. Jag gick i andra klassen när detta hände.
Efter sjunde klassen i skolan hade jag fortsättningsskolan kvar. Det var skolköket och sykursen samt tre veckors konserveringskurs. Skolköket och sykursen blev i Smedby. Lärare i skolköket, som låg intill Elwbacks affär, var Alvar Edholms fru Solweig. Vi hade vita förkläden och en snibb på huvudet som vi sytt i slöjden. Här fick vi lära oss att laga mat och baka, det var ju bra att få den undervisningen. Skolköket hade vi på hösten och på våren hade vi sykursen. En sång som vi sjöng under skolkökstiden och som var mycket populär var "Johanssons boogie woogie-vals". Den sjöng vi ute på bron när vi hade rast. Efter jul då sykursen började, sydde jag en helveckad kjol och jacka som var ljusblå och en vit blus. Detta var våren 1946 och då hade vi flyttat från kungsgården till Nordviken i Långshyttan. Från mars månad fick jag åka buss till skolan i Smedby.
Under hösten 1945 blev det klart att vi skulle flytta för pappa skulle sluta som rättare. Han hade fått arbete på klosterverkens lossningsavdelning. Den första februari fick vi tillträde till villan i Nordviken. När flyttlasset gått var pappa och jag kvar i två veckor på kungsgården för att städa.
Den första mars slutade pappa sin tjänst på kungsgården. Jag vet att det var mycket kallt när flyttlasset gick, då en del av våra blommor frös. Några möbler blev kvar, bland annat pappas skrivbord. När pappa rensade där visade han mig avlöningslappar som han hade fått de första åren på kungsgården. Det var 60 kronor i månaden. Jag förstår varför dom ville ha gris och höns samt få sätta potatis. Jag vet inte vad han hade i lön dom sista åren. Den sista februari 1946 hämtades dom sista sakerna och nu var hela flytten avslutad. En bidragande orsak till att pappa bytte arbete och flyttade till Långshyttan var att Stig hade fått arbete i Långshyttan. Det var lång väg att åka för honom och pappa var även nöjd att få byta arbete och göra denna flytt.
Det var stor glädje för mamma att komma till ett eget hus med både vatten, avlopp och toalett, det fanns även ett badrum fast det var i källaren. Nu hade vi också en egen trädgård. Huset låg så vackert till att mamma kunde se sjön Lången från köksfönstet. För henne betydde det väldigt mycket, för hon hade ju växt upp vid Vänerns strand. Vi hade hyresgäster som bodde på andra våningen, de hette Elsa och John Karlsson och hade en liten son som hette Jan-Olof. Sessan som var våran katt tyckte inte om flytten, hon försvann från oss. Vi fick höra att det fanns en katt i övre Nordviken som ingen kände till. En gammal tant gav henne mjölk och på så vis höll hon henne inne tills mamma kunde hämta henne i en kartong. Sedan fick hon vara inne till hon blev van att bo i huset.
Stig bodde inte kvar så länge till, då han fick arbete i Ludvika och flyttade dit. Pappa arbetade skift och då högg han i skogen på eftermiddagarna och nästa vecka var han i skogen på förmiddagarna. Varannan vecka jobbade han förmiddagarna vilket jag har haft mycket nytta och glädje av. Det var inte så lätt med ekonomin, nu hade han amortering och ränta att betala på huset. Själv fick jag arbete hos Dina Carlsson i Skocentralen.. Efter en tid slutade jag där och började på JP-herrekipering, där fick jag pressa frackar och smokingar till dom som hyrde. Det gjorde jag på ett rum på andra våningen. Kläder som skulle ändras fick jag cykla till skräddare Sundström i Långsbyn. Jag fick även expediera lite. Jag var så kallad springflicka.
Nämnas kan att före innan jag började på JP arbetade jag på ålderdomshemmet Nystrand utanför Sala. En skolkamrat arbetade där och hon ville att jag skulle komma dit. Det var inget modernt ålderdomshem. På tredje våningen var det skurgolv och på rummen bodde fyra eller fem personer. Jag fick lära mig en hel del där, men det var jobbiga dagar och inte så mycket fritid. Min skolkamrat Elsa, hade släktingar i Sala som tillhörde Frälsningsarmén, så när tillfälle gavs, så var jag där på ett möte. Tiden i Sala blev inte lång. Pappa råkade ut för en olycka i järnverket och skadade sitt ben. Då fick jag sluta och åka hem för att hjälpa mamma.
När pappa blev bättre fick jag arbeta i Långsbro filial nummer ett, Långshyttehandelsbolag i Bruket. Under tiden jag arbetade där flyttade affären till en nybyggd fastighet på andra sidan vägen. Den vi flyttade ifrån blev sedan bespisningslokal för skolan. Senare blev jag förflyttad till speceriavdelningen i huvudaffären nere i centrum. När den perioden var slut blev jag förflyttad till filialen i Svinö, nu hade jag lång väg att cykla. Även där var jag semestervikarie. På den tiden som jag arbetade i affärer var det ransoneringstid. Så det var mycket klistrande av kuponger. Därefter fick jag arbete i Skocentralen hos Eric Carlsson i Långshyttan, där blev jag kvar nästan ett och ett halvt år. Under den tiden hade jag två kilometer att cykla från Nordviken till Bruket. På eftermiddagen var jag hem och åt lunch, rasten var en timma. Därefter blev jag erbjuden en plats på ålderdomshemmet i Långshyttan. Där fick jag ett eget rum som ingick i lönen som var 140 kronor i månaden. Där började jag den första april 1950. När jag fick första lönen cyklade jag till Bruket och köpte mig en 40 öres chokladkaka som jag åt upp alldeles själv, det har jag aldrig gjort tidigare. Av mamma fick jag en liten glasskål till mitt egna rum, den har jag kvar ännu, även pappa var med i den gåvan.
I Långshyttan fanns en baptistförsamling som tillhörde Örebromissionen, där var jag med i sångarskaran och där fick jag även en väninna, Karin Bergström. Vi var med och hjälpte till i söndagsskolan och ungdomsarbetet. Det var mycket möten på den tiden. Det var sångövning på måndag eller tisdag kväll och bönemöte eller offentligt möte på torsdag eller lördag kväll. På söndag var det förmiddagsgudstjänst och kvällsmöte. Ibland var det mötesserier, då var det möte varje kväll utom måndagar. Karin och jag var ofta på ålderdomshemmet och sjöng för de gamla. Det var mycket uppskattat. Jag trivdes bra med arbetet på ålderdomshemmet, det hade jag även gjort på de andra platserna. Det var fin gemenskap med de som arbetande. Jag tyckte om att pyssla med de gamla, de var beroende av mycket hjälp. På den tiden fick vi biträden även sköta tvätten som även innebar strykning och mangling samt all städning.
Min tid på denna arbetsplats blev inte så lång, för mamma blev sjuk. Jag fick först begära ledigt från jobbet för att hjälpa till hemma. Först kom mamma in på sjukstugan i Långshyttan, sedan på Solbackens sanatorium. Vi som var hemma var pappa, Mats, Monica och jag. Första gången vi hälsade på mamma cyklade pappa och jag dit, då åkte vi vägen förbi Säter. Nästa gång cyklade jag själv och tog vägen över Hedemora. Mamma hade vatten i lungsäcken. De tog prover för de trodde det var TBC. Proverna skickades på den tiden till Stockholm. Det tog flera veckor innan svaren kom tillbaka. Detta var i juli 1950. På Solbacken fick hon ligga i en sal för fyra, det var ungdomar som låg i samma sal. De var inte så sjuka, de hade mycket spex för sig. Mamma var mycket dålig då. När jag kom och hälsade på henne var hon mycket ledsen. Hon hade legat i feber sedan hon kom till Solbacken och var mycket svag. Så hände det sig att hon sträckte sig efter vattenglaset en natt och välte då ut glaset. När de sedan kom för att torka upp det var de väldigt arga på mamma för att hon hade vält ut det. Mamma var ju väldigt sjuk. Jag förstår att mamma hade det väldigt svårt. Så fick mamma en ny patient i sängen bredvid, hon hade fått lungblödning för tionde gången. När hon kunde gå upp tittade hon på mammas journal, där stod det att hon skulle ha särskild kost, men det hade hon inte fått. Mamma fick lika mat som de övriga. Hon sade till personalen och efter det fick hon den mat hon skulle ha. Sedan mådde mamma mycket bättre. Proverna kom tillbaka, det var inte TBC. Då blev det bestämt att klockan åtta på morgonen skulle en ambulans hämta henne och åka till Falu lasarett. På morgonen skulle mamma göras i ordning för resan, men det kom ingen och gjorde det förrän i sista stund. Då jäktades det så mamma var alldeles slut när hon kom in i ambulansen. På kvällen klockan tio fick vi bud genom telefon att vi skulle åka in till lasarettet, nu var mamma mycket dålig. När vi kom dit fick vi det beskedet att inte nämna till henne hur dålig hon var. Tant Anna från Långsbyn kom hem och var hos Mats och Monica när pappa och jag tog en taxi till Falun. När vi kom in till mamma, det första hon sa till oss var "tror ni att jag skall dö nu?". Vi sade att vi ville se hur det var efter resan från Solbacken. Stig låg inkallad på regementet i Falun. Pappa försökte få tag på honom så att han kunde komma till lasarettet. Han fick ingen permission, inte förrän pappa ringde och talade om att mamma fått sluta. Då fick han permission men då var det för sent. Pappa och jag vakade hela natten, på eftermiddagen den dagen kom läkare in till mamma, då fick vi gå ut. Sedan talade de om att det var bara frågan om timmar innan mamma skulle sluta. Mellan ett och två kom sköterskor in med gummibindor och lindade om hennes ben. Det var för att det inte skulle bli för svårt för mamma. Sedan läkarna hade varit inne hos mamma, hade pappa och jag en bönestund tillsammans med mamma. Då fick vi överlämna henne till Guds hand. Mamma frågade mig sedan om jag ville hjälpa pappa med Mats och Monica, det lovade jag. När klockan var kvart över tre blev mamma medvetslös och en kvart i fyra fick hon sluta, det var den sjuttonde oktober 1950.
Läkarna var väldigt rara mot oss, det var två stycken, de ordnade så att vi fick kaffe och smörgås innan vi skulle åka hem. Vi kunde ej få veta vad som orsakade mammas död för papperen från Solbacken skulle gås igenom först. Vi tog taxi hem. Det blev sedan att ordna med begravningen. Vi kontaktade Dahlins begravningsbyrå som hämtade mamma från lasarettet till gravkapellet i Långshyttan. Där hade vi en kort andaktsstund då locket på kistan var avtaget. Det såg ut som om mamma sov. Begravningen hade vi sedan i Elimkapellet, officiant var pastor Elof Eriksson från Pingstförsamlingen i Hedemora. Släktingar kom från mammas sida från Kållandsö och från pappas sida från Falun och Svärdsjö. Efter begravningen och att kistan var sänkt i graven på kyrkogården i Långshyttan hölls en minnesstund i Elimkapellet. Nu skulle jag vara hemma och sköta hemmet. Så jag fick säga upp min plats på ålderdomshemmet.