Tiden går och 1953 föddes Kent och 1956 föddes Leif. År 1957 drogs min tjänst in och jag fick söka ny tjänst. Nu är vi fyra som skall flytta när det blir flytt, samt ett helt möblemang.
Jag får en tjänst i Eskilstuna för läsåret 1957-1958 och en bostad på andra våningen på en bondgård i Husby som ligger mellan Eskilstuna och Strängnäs. Efter läsårets slut blir det åter en tjänst ledig i Långshyttan och vi flyttar tillbaka. Vi flyttar in i samma lägenhet i Nordviken som vi lämnade för ett år sedan. Flytten till Eskilstuna gick med flyttbuss och återresan med lastbil. Nu packade vi inte upp alla våra tillhörigheter för i Olarsveden, Långshyttan, var det ett hus till salu på tre rum och kök samt hel källare.
På hösten närmare jul blev nästa flytt på ca två kilometer. Det blev nu tre flyttar på 14 månader. Året är nu 1958. I det huset föddes våra två flickor, Gunilla 1959 och Kerstin 1961. Här bodde vi till våren 1963. Då vi sålde huset och flyttade in i en lägenhet i bostadsområdet Tallen i Långshyttan. Efter skolans slut flyttade jag till Glimåkra i Skåne för att gå på folkhögskolan för att få behörighet till högre kompetens i slöjd. Birgit var hemma hos barnen. Dom var fyra och vi väntade det femte som var Bert. Han föddes den 23 juni 1963 medan jag var på kurs. Därefter åkte Birgit och barnen till Segerstad, Mats skjutsade dem, för att vara där tills min kurs var slut. Den varade hela sommaren. En vecka före höstterminens början lastade vi vår Opel Caravan så mycket det gick, både inuti bilen och på taket, och åkte tillbaka till Långshyttan.
Nu var det att göra i ordning för nästa flytt som skulle gå till Yttermalung. Jag hade sökt och fått en ordinarie tjänst i Malungs kommun. I Yttermalung fick vi en fin lägenhet på fem rum och kök. Hyran var 260 kronor i månaden. Sedan ökade den efter hand. Året är nu 1963. Här bodde vi i fem år. Under den tiden var jag på en veckokurs i Norrköping, den 11 augusti till den 15 augusti 1969. 1968 flyttade vi från denna lägenhet och köpte ett hus på Näset i Yttermalung, det var en nedlagd jordbruksfastighet, en flytt på två och en halv kilometer. Här bodde vi i 17 år.
Huset renoverades fullständigt och även en utbyggnad gjordes för att få in dusch och tvättrum och ett större vardagsrum. 1985 sålde vi huset, vi tyckte huset var för stort för oss nu när alla barnen hade flyttat hemifrån. Vi hade haft sex rum och kök, två hallar och ett tvätt- och duschrum samt två uthus och ett härbre. Vi flyttade tillbaka till den lägenheten i lärarbostaden vid skolan som vi bodde i när vi flyttade till Yttermalung 1963. Här bodde vi i ytterligare sex år.
I januari 1991 flyttade vi till Åbytorp utanför Kumla. Vi ville komma lite mer centralt för att kunna hälsa på våra barn. Vi hyrde ett hus och fick ett fint boende på Karlbergsvägen med fyra rum och kök och hel källarvåning. Här bodde vi drygt ett år. Härifrån gick flytten till Kåfalla. Vi kom till Kåfalla den 1 februari, men flyttlasset gick inte förrän den 26 apri1 1992. Orsaken till att det dröjde nästan tre månader tills möblerna kom var att vi skulle måla och tapetsera i rummen på bottenvåningen. Övervåningen var en öppen vind. Till julen 1992 hade vi inrett övervåningen med två rum, dusch och toalett samt ett arbetsrum med tvättmaskin och torktumlare, samt en möblerbar hall. Här trivs vi och känner oss hemma. Nu planerar vi inte någon mer flytt.
Men så kommer år 2000 och vi blir bara äldre och måste ta det lugnare. Den 10 januari sade vi upp boendet och den 6 maj flyttade vi till Linhultsvägen 11 C i Åbytorp, Kumla.
Detta kan vara ett komplement till "alla mina flyttar". Det gäller flytten från Norrbacken till Berga när jag var 14 år. Vi hade jordbruk i mindre skala, ett par kor och lite höns. Hönsens antal kunde väl vara ett tjugotal och en tupp. De två korna tillsammans med yttre lösöre lämnades kvar till efterträdaren som hette Holm. Vi hade hjälp med flytten av inre lösöre samt med hönsen. På Berga fanns det ett litet hönshus samt en liten inhägnad med nät. När vi skulle se till hönsen första morgonen efter flytten saknades det rätt många höns. Naturligtvis fick räven skulden, men efter någon dag hittade vi hönsen väl gömda bakom utedasset som var strax intill hönshuset. Klart var ju att räven skulle hämta en höna då han var hungrig. Detta var tragiskt och vi var fullt förvissade om att det hade hänt så. Tiden gick och de hönsen som var kvar levde inte så många år. De blev slaktade någon då och då. Vi bodde där i fem år och allt detta föll i glömska.
Men nu skall jag berätta sanningen. Denna sanning fick jag veta cirka 40 år efter att detta hände. Ett par grannar till den som hjälpte oss att flytta var på besök hos oss i Yttermalung och berättade om hur flytten gått till. Han som flyttade tog fram ett par säckar och stoppade dem fulla med de ännu levande hönsen, knöt igen och körde dem den knappa kilometern på kälke till Berga. Vid framkomsten hade de dött på grund av att de inte fått luft, ett fruktansvärt djurplågeri. Samtidigt förklarade han för oss att det är säkert räven som varit framme. Han brukar lägga upp ett förråd på det här viset. En del av hönsen överlevde, det var väl de som låg högst upp i säcken eller med huvudet mot ytterkanten av säcken. Det var inte lätt att vara höna och behandlas på det viset. Betydligt trängre än vad dagens höns har i sina små burar. Hönsen skall ha gott om plats, helst kunna gå fritt ute, och slippa sitta i bur. Då mår de gott. Detta var sanningen om våra höns och det som hände år 1940.