Sitter och tänker på hur det var för ca femtio år sedan, då var jag varken förlovad eller gift, men Birgit och jag hade sällskap och på så vis bestämt oss för att vi skulle leva ihop i framtiden. Och dessa löften har vi hållit. Det är inte detta jag ska skriva om utan nu ska jag berätta om vad Birgit har varit för mig och för alla andra i omgivningen som vi har varit tillsammans med. Dom som i det här sammanhanget ligger närmast är hennes far och syskon som hon pysslade om på bästa vis. Här kände också jag ansvar, så det var aldrig tal om att de skulle övergivas i samband med vårat giftermål. På så vis kom jag in i gemenskapen, eller rättare sagt familjen på ett mycket fint sätt. Vi åt alla tillsammans och Birgit skötte alla sysslor som hörde till hemmet. Stig hade då flyttat hemifrån men Mats och Monica bodde hemma och gick i skolan.
Jag minns hur Birgit sydde kläder både till Mats och Monica, det var tråckling och provning, passade det inte så var det att sprätta upp och börja på nytt. Det var inte lätt alla gånger, mest var det tyg från kläder som var begagnade. Slutresultatet blev alltid bra. Detta att sy om från gamla kläder hade med ekonomin att göra. Birgits pappa kämpade hårt för att få ekonomin att gå ihop. Arbetade dubbelskift. Hel arbetsdag på klosterverket och sedan ett skift i skogen, högg åt Korsnäs. Det var en kämpig tid. Så gick det en tid och Birgits pappa gifte sig med Mia Hedvall och nu kunde vi ha eget hushåll men ändå mycket gemensamt. Efter en tid föddes Kent och nu blev det klädsömnad åt vårat eget barn, men i mycket mindre skala. Åren går och våra barn ökar i antal och vi har flyttat till ett eget hus i Olarsveden i Långshyttan. Nu har vi fyra barn och alla skall ha kläder och mat.
Nu kommer jag till det som detta skall handla om. Vår ekonomi var inte den bästa, men genom att Birgit kämpade och sydde så mycket till våra barn så klarade vi oss. Vi hade ju släktingar båda två i Västergötland, det var alltid så roligt att hälsa på. Dels på Kållandsö dit vi allavar hjärtligt välkomna, likaså till min pappa och mina syskon i Falbygden. Alltid fattades det kläder när vi skulle ut och resa. Jag minns hur Birgit kämpade med att sy så att barnen skulle vara fina när vi skulle möta släkten. Kvällarna före en sådan resa kunde Birgit sitta uppe det mesta av natten och sy. Då fick hon också vara i lugn och ro. Jag försökte att var uppe så länge som möjligt för att hålla sällskap. Jag kunde ju koka lite kaffe och försöka att vara så trevlig som möjligt trots att sömnen ville ta överhand. Men sent omsider var jag tvungen att säga godnatt, för nu orkade jag inte längre. Hur länge Birgit satt uppe och sydde hade jag dåligt reda på, men på morgonen visade hon upp ett strålande resultat. Det kunde vara byxor till pojkarna, eller klänningar till flickorna. Undra på att jag kände mig stolt över min duktiga fru. Det blev mycket kläder sydda under åren, och fina kläder blev det. Sen kom ju Bert och det blev fem barn som skulle ha kläder. Efter hand som barnen blev större så inköptes det färdiga kläder. Detta med klädsömnad höll i sig den mesta tiden även när barnen blev större och då i ett annat format.
Nu är året 1963 och vi har flyttat till Yttermalung. Första åren var det rätt så lugnt med klädsömnad, men det syddes då och då klädesplagg åt barnen. Att hålla på med kläder har Birgit varit mycket duktig på. Detta har räddat vår ekonomi många gånger. Det är inte bara barnen hon sytt till, även till sig själv. I Malung blev vi fribaptister och kom i kontakt med missionärer som tacksamt tog emot kläder till sina missionsfält, t ex Moçambique. Nu började vi samla in kläder för att sända dit och nu kom Birgits kunskaper i klädsömnad till verklig nytta igen. De insamlade kläderna var inte alltid hela, det var mycket att laga, för att inte tala om allt som skulle tvättas. Birgits arbete med symaskinen blev åtskilliga timmar. Det behövdes också babykläder, då skaffade vi tyger och Birgit sydde kläder till små barn och nyfödda, och gjorde i ordning små babypaket, detta för de små barnen i Afrika. Detta var inspirerande och roligt. Detta med att sy har tagit en stor del av Birgits tid. Nu är den tiden förbi och vi är båda pensionärer. Men att använda nål och tråd är fortfarande Birgits stora intresse. Nu syr hon dukar på löpande band. Det mesta är till våra barnbarn och våra barn. Nämnas kan också i all korthet att i vävstolen har ett flertal mattor tillverkats. Vi har kämpat tillsammans med mycket, när vi renoverat hus har Birgit för det mesta stått för målningen, vi har hjälpts åt med tapetsering och vi har gemensamt ritat och gjort upp hur inredningen skulle utföras. I allt detta som kan se jobbigt ut har vi kämpat tillsammans och på så vis tillsammans fått glädja oss åt resultaten. Nog har det varit mycket som lyst upp tillvaron. Tänk bara att få vara friska och få stiga upp varje morgon. Båda har vi alltid varit sysselsatta i hemmet, arbetet, församlingen och mycket mera.
Det är mycket man hinner med under sin levnad, både det som är nyttigt och bra och även sådant som kan vara spännande och roligt att göra. Under skoltiden fantiserade jag om att kunna tillverka olika saker.
En ångmaskin skulle vara spännande, men det fattades mycket grejor för att genomföra en sådan, det skulle ju vara en sådan där liten som skulle stå på ett bord med ett ljus som värmekälla. Nästa steg var en liten elmotor som skulle drivas med ett ficklampsbatteri. Detta gick bättre, mycket enkel var den, rotorn bestod av ett par små spikar fastsatta på en liten axel och statorn, den delen som rotorn roterar inuti var en böjd plåt. Efter att ha gjort om lindningen en gång med hjälp av en mera erfaren person fick jag igång den. Detta var ett mycket spännande experiment. Åren gick och jag blev nyfiken på hur saker fungerade, en dag cyklade jag till en radioaffär i Baltak utanför Tidaholm och köpte en gammal radio för några kronor. Nu var det spännande, den innehöll en massa spännande grejor, magneter, rör, högtalare, lampor och ett par transformatorer. Den räckte ett bra tag, men inte fick jag någon kunskap jag hade nytta av. Det var roligt så länge det varade.
Åren gick och även skoltiden, och det som var spännande att se fram emot var att bli så gammal att man fick köra bil, så när jag sökte in på verkstadsskolan i Tidaholm ville jag naturligtvis bli bilreparatör, där fanns det ingen plats för mig. Av den orsaken fick jag komma in på avdelningen för möbelsnickare. Körkort ville jag ha och dom kunskaperna fick jag genom att övningsköra på verkstadsskolans övningsbil med dess lärare Herbert Henriksson, även teorin fick jag undervisning genom honom. Eftersom jag skrivit vi, så betyder det att det var flera som tog körkort på skolan. Efter lyckad uppkörning i en bil som fodrade dubbeltrampning när det skulle växlas fortsatte jag med att ta trafikkort. Första motordrivna fordonet blev en lättviktsmotorcykel, modell REX som hade en 98 kubikcentimeter motor.
Nästa motorfordon blev betydligt större. En bilverkstad i Tidaholm hade fått hem en sändning med stora motorcyklar, det var ju med stort intresse jag var där och tittade, dom hade använts i det militära och var kamouflagemålade och var märket "Ariel" 350 kubik och om jag inte minns fel så var dom 16 hästkrafter. Detta var riktiga doningar så de blev att inhandla en för 1350 kronor. Den krävde en motorrenovering för att köras. Jag plockade isär hela cykeln och lämnade i delarna till lackering och efter ett tag plockades delarna ihop till en fin motorcykel i vinröd färg. Vågar jag nämna att som verkstad för att montera var mitt finrum på Björntorpsvägen 33. Allt var ju rent och fint, inte en oljedroppe som kunde skada ett golv. Detta fordon hade jag glädje av i flera år. Inte helt utan bekymmer, det blev motorreparationer, byte av bromsbelägg, problem med laddningen av batteriet, däckbyte, punkteringar, för att nämna några problem, samt alla starproblem särskilt på vintern. Bensinransoneringen bidrog till begränsad körning under krigsåren. Hela historien med motorcykel slutad med att jag var tvungen att sälja den när jag utbildade mig till slöjdlärare. Året var nu 1950 och här fick trampcykel gälla som fortskaffningsmedel. Nöden har ingen lag.
Så går tiden och efter utgifter för studierna så är ekonomin inte så bra att något nytt fordon med motor har kunnat anskaffas. I slutet av november fick jag fick jag min första slöjdlärartjänst i Limmared och efter sex veckor en tjänst i Långshyttan, nu förbättrades ekonomin. Men pengarna skulle i första hand räcka till bröllopet mellan Birgit och mig som vi hade den tjugonde december 1952. 1955 beslutade vi oss för att åka till Hedemora för att titta på bilar. Naturligtvis skulle det bli en begagnad. Vi provkörde en Ford Anglia av årsmodell 1951. Det blev en affär.
Vi var stolta bilägare till en bil med många namn såsom Ford Vinglia, störst i höjd lägst i pris. Det namnet gjorde den sig förtjänst av. Vi hade mycket glädje utav den. Gjorde många resor både uppåt landet och söderut. Många problem hade vi med den, värst var det att få bromsarna att ta jämt, det var mekaniska bromsar. Stötdämparna fungerade dåligt, svårstartad på vintern, toppfarten var ca 80 km/h. Men hur som helst, vi blev aldrig stående på vägen och få ta bogsering hem. Den hade vi i några år, den blev med åren sämre och då bytte vi bort den mot en moped av märket Vicky, den gick sex mil på en liter oljeblandad bensin. Nu var det stopp för våra gemensamma utflykter. Men efter, jag tror ett par år köpte vi en bil igen, en Ford Taunus. Detta var en betydligt bättre bil, inte helt problemfri. Så körde vi Taunus några år tills vi bytte till en Opel. Vi hade väl en tre olika Oplar. Den finaste var helsvart, mycket fin att se på, men en motor som skar ihop på en resa från Västergötland och hem till Långshyttan, det blev taxi från Mariestad och hem. Sedan vänta en tre veckor på att få bilen reparerad. Därefter ett nytt äventyr på en resa från Långshyttan till Furuvik, då motorn skar för andra gången när vi kom fram till Storvik. Åter en taxiresa hem, för andra gången vänta på reparation. Nu var vi nöjda på den bilen och i Hedemora bytte vi till en ny bil, en java brun Opel karavan. Nu var vi lyckliga, en ny bil utan bekymmer, men problemen kom. Ventilinställningarna ändrade sig efter körning, det blev verkstadsbesök lite då och då för att justera ventilerna. Denna bil hade vi i rätt många år. Därefter blev det en likadan fast blå och nyare modell. Nästa bil blev en Volvo, det var en mycket bra bil. Den bil vi har nu är en Toyota Camry 1988 års modell, den är vi mycket nöjda med. Under åren har det blivit många timmars reparationer med gamla bilar och flera problem blev det när lagen gick igenom om allmän besiktning från året 1963. Besiktningsmännen var specialister på att hitta dolda fel. Ett undantag är naturligtvis den sista bilen som var ny. Detta jag har berättat om bilarna kan verka som att det varit tråkigt med alla reparationerna på grund av motorfel, kallstarter och bromsar mm. Eftersom jag har varit intresserad av att meka, så har det alltid slutat med en viss stolthet att man lyckats. Både Kent och Leif skaffade sig bil när körkortsåldern var inne. På de bilarna fanns det åtskilligt att åtgärda såsom plåtarbete med svetsning, byta bromssylindrar, ja allt som kan hända på gamla bilar. Ibland har man misslyckats ordentligt, det var en gång när jag bytte kannringar på både min bil och Kents bil. Vi köpte in expanderringar och monterade i de utan att byta vevstakslager och ramlager. Motorerna gick perfekt, mycket fint resultat, jag hade verkligen lyckats, trodde jag. Efter sju till åtta mils körning skar båda motorerna ihop. Det blev för stor påfrestning med för lågt oljetryck.